USA 2014. Regi: José Padilha. Skådespelare: Joel Kinnaman, Gary Oldman, Michael Keaton, Abbie Cornish, Samuel L. Jackson, Jackie Earle Haley. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.58.
RoboCop (1987) var en dystopisk satir över Reagans nyliberala projekt, där storföretagen har tagit över samhällsinstitutionerna, inklusive polisen, som drivs för maximal vinstutdelning. Människovärdet har devalverats, socialpolitiken skrotats, journalistiken har blivit infotainment och konsumtion är tidens religion. En pricksäker profetia när man ser den i backspegeln. Än mer så när man märker hur RoboCop, modell 2014, devalverat själva idén bakom filmen.
Det börjar lovande år 2028 med ett tv-reportage från Teheran, där befolkningen terroriseras av amerikansk världspolis med drönare, det vill säga robotar, i spetsen. Inte ens barn besparas. Robotföretaget OmniCorp vill förstås använda robotarna också på den otvättade massan i hemlandet USA – samma krig här som där – men de har svårt att sälja in konceptet, för att nu snacka corporate bullshit.
Lösningen: RoboCop. ”Hälften människa. Hälften maskin. 100 procent snut”, som reklamsloganen till originalet löd.
Sedan slipas den samhällskritiska udden raskt ner till humorbefriad lättviktsaction: en dos poliskorruption, ett girigt storföretag, en trist gangsterboss, en Fox News-variant med vulgopropaganda i storföretagens tjänst. Lovande på papperet men utan reda i handlingen, riv i actioninslagen eller satiriskt sting. Jämför till exempel originalets karismatiske skurk Boddicker (Kurtwood Smith), som i hemlighet jobbar för samma företag som äger polisen, med nyinspelningens gråa mus i periferin, Vallon (Patrick Garrow).
Joel Kinnaman med kollegor gör vad de kan, men filmen lämnar inga möjligheter till imponerande rollinsatser. Man har ännu engång lyckats göra en medioker nyinspelning av en Paul Verhoeven-klassiker, om någon minns 2012 års TOTAL RECALL. En ny Starship Troopers är dessvärre också på gång.
© Michael Tapper, 2014 Sydsvenska Dagbladet 2014-02-07.