Danmark 2007. Vikaren. Regi: Ole Bornedal. Skådespelare: Paprika Steen, Ulrich Thomsen, Jonas Wandschneider, Nikolaj Falkenberg-Klok. Längd: 1.32.
En på kärlek och medkänsla svältfödd utomjording kommer till, av alla ställen, Danmark – världsberömt för sin välkomnande flyktingmottagning – och tar jobb som lärarvikarie. Det märks att regissör Bornedal (Nattvakten, Jag är Dina) och hans medförfattare sugit upp en hel del från amerikansk science fiction, till exempel Världsrymden anfaller, V och The Faculty. Men han kombinerar genreinspirationen på ett fyndigt sätt med skandinavisk förortsrealism.
Bornedal ska också ha extra poäng för sin djärva och tekniskt slipade användning av datoranimation, något man annars rynkat på finkultursnäsan åt på de här breddgraderna.
Paprika Steen stortrivs med sitt beräknande maskspel som psykopatvikarien Ulla medan den övriga ensemblen i och kring skolklassen i 6B är föredömligt lågmäld. Det ger den rätta mardrömskänslan när klassens föräldrar under den karikerade skolpsykologen Claus ledning istället tror att barnen, som snart avslöjar hennes rätta jag, drabbats av en masspsykos utlöst av datorspel.
Fast filmen är inte bara en träffande beskrivning av moralpanik och generationsklyftor utan också om dagens mobbingkultur. För när Ulla på ett utstuderat sätt använder sig av de härskartekniker som barnen i en mer brutal och öppen tappning utövar på varandra så får hon dem därmed att inse vikten av just den kärlek och medkänsla hon saknar.
Fram till finalens antiklimax håller Bornedal kursen förbi de flesta klichéfällor. Till övervägande del är filmen en uppfriskande omformulering av budskapet om kärlek, tolerans och solidaritet – eller: all you need is love – på välbehövligt avstånd från tillrättalagt mästrande.
© Michael Tapper, 2007. Sydsvenska Dagbladet 2007-12-24.