USA/Kanada 2005. Regi: Werner Herzog. Medverkande: Timothy Treadwell, Jewel Palovak, Warren Queeny, Willy Fulton. Längd: 1:43.
”Jag håller inte med Treadwell. För mig är den gemensamma nämnaren i universum inte harmoni utan kaos, fientlighet och mord.” När Werner Herzog med den prisbelönta Grizzly Man återvänder till sina rötter som dokumentärfilmare, lyckas han märkligt nog hitta en huvudperson som ser ut att ha klivit rakt ut från en av hans spelfilmer. Psykiskt labile grizzlykramaren Timothy Treadwell levde sommarmånaderna 1990–2003 nära – till slut alldeles för nära – björnarna kring Grizzly Maze i Alaska. Sedan blev han och flickvännen dödade av en gammal grizzlyhanne.
Filmen bygger till stora delar på Treadwells videoarkiv. Att döma av dem, reste han i föreställningen om att han hade den bästa av intentioner. Bara för att finna sitt mörka hjärta. Den resan gör också Herzog i sina kommentarer.
Männen delar samma naturmystik, samma fascination för att balansera på gränsen mellan hjältemodig dådkraft och sjuklig dödsdrift. Men Treadwell är en sentimental naturromantiker, Herzog hans cyniska motpol. Två sidor av den moderna människans främlingsskap inför en natur den ene gör till ett idealiserat Utopia, den andre till ett demoniserat Dystopia.
En björnforskare beskriver Treadwells björngalenskap: Han såg björnarna som sina egna. Andra människor blev hotfulla inkräktare i Edens Lustgård. En annan berättar att Treadwell tidvis själv blev en björn. Eller rättare sagt, uppträdde så som han trodde att en björn levde. För Treadwell var knappast någon expert, inte ens friluftsmänniska. Han visste inget om björnar, utan var en misslyckad skådespelare kanske på jakt efter en ny roll, en ny identitet, en ny livsmening, en ny religion.
Hade Herzog tagit ett steg tillbaka, kunde han med hjälp av Treadwell ha ställt väsentliga frågor den västerländska kulturens märkliga natursyn. Ensam med materialet väljer han emellertid, som i sina spelfilmer, att fixera blicken vid galenskapen. Efterhand blir det faktiskt något av en freak show.
Såväl scenen med rättsläkaren på bårhuset som scenen när Herzog lyssnar till Treadwells ljudinspelning av sin och flickvännens död luktar billig sensationalism. Särskilt som de inte lägger till något väsentligt till filmen. Den hade faktiskt varit bättre utan dem.
Behållningen ligger i stället i den drastiska kontrasten mellan Treadwells desperata försök till självförverkligande i sin rosafärgade naturdröm och de sansade forskare som försöker förklara vad respekt för den verkliga naturen egentligen innebär. Det är en nyttig lektion nu när naturen mest kan upplevas som äventyrsfilm på TV och i IMAX-biografen.
© Michael Tapper, 2006. Sydsvenska Dagbladet 2006-04-06.