Oh, Happy Day! – Michael Tapper

Komedi/drama. Danmark 2004. Regi: Hella Joof. Skådespelare: Lotte Andersen, Malik Yoba, Ditte Gråböl, Kurt Ravn. Längd: 1:33.

En afroamerikansk gospelkör kommer till lilla Risinge i Danmark just som den provinsiella självbelåtenheten och främlingsfientligheten firar triumfer i landet. Deras alkoholiserade men dynamiske körledare blir kvar några veckor efter en trafikolycka och komplicerar både sitt eget och andras liv genom att trevande inleda en förbindelse med hustrun till en av byns mest inkrökta småborgare.

Det låter väl som utgångspunkten för ett provokativt och nödvändigt inlägg i den danska samhällsdebatten? Men det är knappast den filmen Hella Joof, själv dotter i en gambiansk pappa och dansk mor, har gjort.

I stället har hon lyckats med konststycket att utvinna ett intill förbannelse publikfriande, överslätande och ryggradslöst feel good-drama där byinvånarnas bisarra föreställningar om ”utlänningar” och ”negrer” framställs som en slags kvardröjande oskuld, en hjärteknipande naivt söt världsbild som hämtad ur en ålderdomlig söndagskolebok.

Byn och dess karikatyrartade invånare – den överårige fyrtiotalistrockaren vid kyrkorgeln, ensamma knarkarmamman som väntar på en snäll man som ska göra henne till ”frisk” medel-Jensen igen, passionerade Grethe som längtar efter en exotisk veckotidningsromans (och givetvis direkt romantiserar den nyanlände ”negern”) – alla är de förvuxna Törnrosor vars frusna hjärtan och koloniala sinnen bara väntar på förlösning av en snäll, snygg och salongsfähig svart pastor.

Snacka om konfrontationsskräck med Danmarks aggressivt öppna rasism. Oh, Happy Day! har en ängslighet inför ämnet som till och mer överträffar den redan otidsenligt milda Gissa vem som kommer till middag, en film jag såg som åttaåring 1967. Snart 40 år sedan! Varför inte låta 50 Cent eller någon annan uppkäftig afroamerikansk artist hamna på avvägar i Matador-land och verkligen ställa saker på sin spets, genomlysa skiten i all sin anskrämlighet?