Liftarens guide till galaxen

USA/Storbritannien 2005. The Hitchhiker’s Guide to the Galaxy. Regi: Garth Jennings. Skådespelare: Martin Freeman, Mos Def (eg. Dante Terrell Smith), Sam Rockwell, Zooey Deschanel. Längd: 1:50.

Gråtriste genomsnittsbritten Arthur Dent (Freeman) protesterar mot ett vägbygge som hotar ödelägga hans hus. Problemet får snart kosmiska proportioner när hela Jorden sprängs för att lämna plats åt en intergalaktisk farled. Till Arthurs undsättning kommer dock vännen Ford Prefect (Def), som visar sig inte vara en arbetslös skådespelare från Guildford utan rymdliftare från trakten av Betelgeuse, några ljusår längre bort.

Och medan kvarterspubens övriga stamgäster söker skydd mot undergången genom att lägga sig på golvet och trä papperspåsar över sina huvuden, går Arthur och Ford igenom de nödvändiga rymdreseförberedelserna: tre pint öl, en näve jordnötter och inhämtandet av det oslagbara universalvapnet – en badhanduk.

Liftarens guide till galaxen utspelas knappast i dagens Cool Britannia utan färdas bakåt till efterkrigstidens sönderfallande viktorianska imperium. Det kallhamrat fyrkantiga byråkratsläktet Vogonerna har stöpts ur George Orwells 1984, och den masochistiska orgien i vardagstristess och efterbliven lågteknologi även i en möjlig framtid är en omhuldad brittisk tradition från den självmedvetet kultbetonade TV-serien Dr. Who till Terry Gilliams Brazil.

Att den ursprungliga radioföljetongen och den första boken i sviten om fem fick en masspublik i slutet av 1970-talet var kanske inte så konstigt. Författaren Douglas Adams’ nonsenshumor och litterära språkvitsande har samma rötter i 1960-talets Swinging London som det då populära Monty Python-gänget. Men när en amerikansk filmatisering planerades mot slutet av 1990-talet ryktades det om en radikal uppdatering. Adams’ komediform ansågs passé trots cirka 20 miljoner sålda böcker.

Då inträffade retrofenomenet Austin Powers. Regissören Jay Roach tog över projektet men valde att enbart producera. I stället gav han Adams’ filmmanus (färdigställt strax innan dennes död 2001) till brittiska musikvideomakarna Nick Goldsmith och Garth Jennings (alias Hammer & Tongs) för inspelning i hemlandet. Resultatet har blivit en relativt trogen filmversion med förlagans alla kvaliteter men också svagheter.

Handlingen är, som i böckerna, en mischmasch av sketcher trädda på ytterst tunn och tillkrånglad handlingstråd kring Arthurs kärleksbekymmer i skuggan av en interplanetär maktkamp mellan diverse korkskallar med monumentala egon. Ojämn är också regissören Jennings ospänstiga och anonyma bildspråk, som emellertid tar sig under filmens gång.

På plussidan finns Jim Henson-fabrikens pricksäkra utomjordingar med de groteska Vogonerna (försedda med röster av komikergruppen League of Gentlemen) i spetsen och en inspirerad skådespelarensemble. Martin Freeman (The Office) gör en suveränt halvt livstrött medelåldring och Sam Rockwell (Confessions of a Dangerous Mind) får åter utföra en balansakt på gränsen till överspel – denna gång i dubbel upplaga kämpande mot ett andra huvud som lider av Tourettes syndrom.

Största behållningen är emellertid enskilda sceners förmåga att fånga Adams komiska drift med den ibland väl bombastiska sf-genren.

Mot slutet rekonstrueras Jorden upp igen av planetdesignern Slartibartfast (suveränt tolkad av Bill Nighy). Arthur bjuds med på en platsöversyn, och från ett ostädat modellrum åker de i en ranglig bygghiss ut i solsystemet för att bevittna hur hantverkare i overall och hjälm penselmålar Ayers Rock, hissar Mount Everest på plats och fyller på vattnet i Stilla Havet med en stor slang. En av byggjobbarna heter Frank. Han vinkar glatt från sin stege.