USA 2000. Disneys The Kid. Regi: Jon Turteltaub. Manus: Audrey Well
s. Foto: Peter Menzie. Musik: Marc Shaiman. I rollerna: Bruce Willis, Spencer Brestlin, Emily Mortimer, Lily Tomlin.
Filmstaden i Malmö och Lund
Trots titeln och åldersgränsen sju år är The Kid ingen barnfilm. De barn som satt i salongen på premiärvisningen demonstrerade hörbart att de hade tråkigt. Målgruppen är nog snarast fyrtioårskrisande män i karriären, men jag tvivlar på att de kommer att infinna sig i biosalongerna.
Filmen kan bäst definieras som en korsning mellan en psykoterapeutisk variation på Big (1988) men med en vuxen man som tar tillbaka pojken i sig, och Frank Capras existentiella klassiker Livet är underbart (1946).
I The Kid avbryts en arrogant, cynisk och känslokall karriärists (Bruce Willis) hetsiga arbetsliv en dag av en åttaårig pojke (Spencer Brestlin), som bara dyker upp i hans av säkerhetssystem isolerade lyxhem. Pojken visar sig vara han själv som fetlagd, osäker och mobbad åttaåring.
Man skulle kunna tro att pojken skulle avundas sitt vuxna jags materiella framgång, kolesterolbefriade gymkropp och psykologiska pansar mot omvärlden. Istället blir det fyrtioåringen som, likt huvudpersonen i Capras film, tvingas konfronteras med sitt förflutna, sina vägval i livet bara för att därefter omvärdera sin definition på framgång och ett lyckat liv.
Intressant nog upprepas detta existentiella scenario även i den kommande Family Man, med Nicolas Cage i huvudrollen. Men den inledande kritiken av en omänsklig samhällsstruktur, där hänsynslös rovdjursmentalitet belönas och känslomässighet betraktas som svaghet, förlorar snabbt sin sociala och politiska laddning i The Kid.
Återstår en antikverad, kvasipsykologiserande och sentimental terapiresa, där vikten av att fälla tårar och skaffa familj och hund är nyckeln till äkta lycka. Passande naturligtvis för en ärkekonservativ republikan som stjärnan Willis. Desto mer svårsmält för oss andra.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-01-28.