Shrek

USA 2001. Regi: Andrew Adamson, Vicky Jensen. shrek_ver3Manus: Ted Elliott, Terry Rossio, Joe Stillman, Roger S.H. Schulman efter boken Shrek! Allas skräck av William Steig. Musik: Harry Gregson-Williams, John Powell. Originalröster: Mike Myers, Eddie Murphy, Cameron Diaz, John Lithgow. Svenska röster: Samuel Fröler, Jonas Malmsjö, Helena af Sandberg, Peter Haber.

Den här tecknade sagofilmen från Spielberg-Katzenberg-Geffens DreamWorks innehåller en feg drömprins, en prinsessa som filmens kampsportskickande actionhjältinna och ett monster som förste älskare. I tur och ordning är de: Den tyranniske lord Farquaad som behöver gifta sig med en prinsessa för att bli kung. Prinsessan Fiona som sitter inspärrad i ett torn vaktat av en drake. Och det vresiga skogstrollet Shrek, som får i uppdrag av Farquaad att befria Fiona och föra henne till slottet för kungabröllop.

Jag kan riktigt höra repliken ”Åh, så politiskt korrekt!” ringa som en varningsklocka i bakhuvudet. Visst är uppochnedvändningen av sagans konventioner lite tillrättalagd. Men det finns ändå så mycket som talar till filmens fördel att denna invändning väger lätt.

Till att börja med är filmen tecknad med en djup men knappast okritisk kärlek till de klassiska sagoboksillustrationerna. Formgivningen av figurerna och landskapet skiljer sig markant från Disney och har hittat en alldeles egen profil genom sitt fria förhållande till traditionen i tecknad film. I synnerhet är filmens persongalleri en fullträff i all sin originalitet och livfullhet.

Människorna har visserligen ett dockliknande utseende, som emellertid bli ironiskt med tanke på den främlingsfientliga registrerings- och utvisningspolitik som den onde lord Farquaad för mot sagofigurer som Pinocchio, Rödluvan och Vargen, Guldlock och de tre björnarna m.fl. I jämförelse blir sagans gestalter desto mer levande. Inte minst gäller det titelgestalten med sina uttrycksfulla, trumpetformade öron. Den enda anmärkningen i sammanhanget skulle vara att miljöerna i bakgrunden till vissa scener är stelt tecknade. Ljussättningen är platt och alltför få bildelement är rörliga. Här märks fortfarande en viss kvalitetsskillnad i förhållande till konkurrenten Disney.

Den största tillgången i Shrek är det slipade manuset, som tydligt har utformats för att tala till både barn och vuxna. För barnen är filmen en spännande äventyrsberättelse med en underliggande sensmoral om det viktiga i att strunta i konventionella ideal och istället älska individen. Den ensamme, utstötte och argsinte Shrek är alla mobbade och avvikande barns företrädare. Hans motstridiga känslor och slutliga upprättelse är på ett övertygande sätt deras.

För oss vuxna är filmen packad med slagfärdigt vitsiga referenser till populära sagor och filmer. Som extra krydda bjuder Shrek på en hel del svart humor: När lord Farquaad som förströelse torterar sagofigurer så doppar han pepparkaksgubben i mjölk för att ”mjuka upp” sitt offer. Shreks inledande roll som äckligt monster visas med ett montage av ett morgondopp i träskgyttjan till ackompanjemang av fisar och rapningar avrundat med en frukost där vår hjälte drar ut en lång sträng vax ur örat för att använda det som levande ljus på bordet. Och när prinsessan Fiona, i en scen som parodierar Snövit, sjunger hon så skärande att en fågel exploderar. Därefter gör hon det bästa möjliga av den olyckliga situationen genom att steka äggen i boet till frukost.

Till och med i de här inslagen bibehåller filmen en smittande glädje i ljusa toner. Ändå undviker Shrek upplyftande sång- och dansnummer som framförallt Disney gjort till stapelvara i sina tecknade filmer. Inte så att man saknar dem eftersom berättartempot är så perfekt avvägt, utan vare sig saggiga eller forcerade inslag. Lite fantasilöst är det att använda en gammal slagdänga som ”I’m a Believer” som avslutningsnummer istället för att låta komponera en originalsång till filmen. Å andra sidan är den valda låten en popklassiker som, till skillnad från många andra moderna örhängen, inte blivit utsliten i nyinspelningar. Och så får vi som bonus bland annat se tre små grisar breakdansa till musiken.

Shrek är ett glädjeämne eftersom den inte är en familjefilm så utslätad och menlös att ingen tar illa vid sig, utan därför att den är genuint rolig på många olika sätt för en publik i olika åldrar och med olika slags humor. Filmens popularitet i hemlandet visar också att framtiden för animationsgenren inte ligger i att snegla på tidigare succéer för att sedan efterapa dem. Snarare gäller det att hela tiden söka nya vägar såväl i teckningsstilen som i berättandet.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-09-07.