Almost Famous

USA 2000. Regi, manus: Cameron Crowe. Foto: John Toll. Musik: Nancy Wilson. I rollerna: Patrick Fuglt, Billy Crudup, Frances McDormand, Kate Hudson.
Biopalatset i Malmö,. Sandrew i Lund.

Nostalgi tycks alltid kretsa kring förlorad oskuld: ekono­misk-politisk, moralisk käns­lomässig, sexuell. Nästan all­tid befinner den sig på trös­keln till en mer cynisk, ytlig, desillusionerad och kommer­siell framtid. I till exempel fil­men Bird (1988) bevittnar Charlie Parker hur rock’n’rol­lens inbrytning i mitten av 1950-talet banaliserar och krasst säljer ut blues- och jazz­musikens musikaliska inno­vationer. Och i VÄLKOMMEN TILL PLEASANTVILLE (Pleasantville), Velvet Goldmine (bägge 1998) eller bioaktuella REMEMBER THE TITANS blickar man delvis längtansfullt tillba­ka till 1960- och 1970-talen, då rocken påstås ha haft en genu­in konstnärlig, psykologisk och politisk sprängkraft som den underförstått inte har idag.

Almost Famous är en fana­tisk studie i sådan nostalgi. Här kryddar före detta musikskribenten Cameron Crowe en självbiografiskt baserad orgie i ett retrohippt 1970-tal och dess excesser i sex, dro­ger, rockbandsdyrkan och groteskt mode med en nypa rockumentärsatir av samma märke som Rob Reiners This is Spinal Tap (1984). Tråden i berät­telsen är just förlorad oskuld, för såväl det fiktiva rockbandet Stillwater (läs: Altman Brothers, Lynyrd Skynyrd, Aerosmith m.fl.) som för ton­årspojken William Miller (Pa­trick Fugit), som 1973 får i uppdrag av ansedda musiktidningen Rolling Stone att bevaka deras USA-turné.

Som filmhistoriska referenser lutar sig Crowe, liksom Reiner, mot klassiska rockumentärer som D.A Pennebakers Dont Look Back (1967) och bröderna Maysles Gimme Shelter (1970). Han lyckas förvalta något dessa filmernas råa energi, men den sociala och politiska undertexten är helt bortsopad till förmån för ett välpolerat berättande av en romantisk pikaresk. I centrum för denne och för Williams beundran står bandets virtuose gitarrist Russel Hammond (Billy Crudup, coachad av Peter Frampton). Denne är löst baserad på Eagles-gitarristen Glenn Frey, som Crowe lärde känna under sina år som journalist.

Tyvärr envisas också Crowe med att få in en hjärteknipan­de utvikning om den storögde tonårspojkens sexdebut med bandets sexuellt fingerfärdiga och ständigt villiga groupies, eller ”band aids” som de kallar sig själva i ett desperat försök att framställa sig som konst­närliga musor.

Liksom de franska nya vågen-förebilder­nas alla klichéer på området – Crowe nämner själv Truffauts Stulna kyssar (Baisers volés, 1968) i en in­tervju för amerikanska Film Comment – blir scenen både skrattretande fånig och en manlig våtdröm om kvinnan som idealiserad sexgudinna. Förmodligen är den tänkt att vara just så bitterljuvt gullig som de Oscarvinnande tårar Cuba Gooding fällde i Cro­wes succéfilm Jerry Maguire (1996), men blir just på grund av sitt sökta symbolvärde i för­lusten av oskulden snarast ett störningsmoment i filmen.

Almost Farnous tycks med alla sina encyklopediska refe­renser till populärkulturens 1970-tal vara som skräddar­sydd för ett retronostalgiskt 2000-tal. Mycket riktigt toppar den också många amerikans­ka filmkritikers favoritlistor.

Men den stora publiken ute­blev, och det har nog sin förklaring i just denna närsynta kärlek. För filmen kräver en publik av rocknördar som kommer ihåg dåtidens per­songalleri, vandringssägner, skandaler, kvasifilosofis­ka uttolkningar av sångtexter och så vidare. Vem minns idag den legendariske rockkriti­kern Lester Bangs (mästerligt porträtterad av Philip Sey­mour Hoffman) och hans tid­ning Creem? Och hur många känner igen alla de skivom­slagsreferenser som filmfoto­grafen John Toll fångar med filmkameran?

Har man de rätta förkunskaperna bjuder filmen bitvis på stor underhållning. Skåde­spelarna är genomgående utmärkta, med ett extra plus för Hoffman och Crudup. Det finns en tonträff även i skildringen av det tidiga 1970-talet som är anmärkningsvärd och som bara kan komma ur något självupplevt. Men till­hör man inte den krets som de­lar Crowes häftiga kärlek för den amerikanska rockscenen vid den tiden så finner man nog att den tämligen tunna be­rättelsen inte förmår uppväga den känsla av utanförskap som då infinner sig.

© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-01-19.