U-571

USA 2000. Regi Jonathan Mostow Manus Jonathan Mostow, Sam Montgomery, David Aye Story Jonathan Mostow Foto Oliver Wood Klipp Wayne Wahrman Scenografi Ladd Skinner, Götz Weidner Musik Richard Marvin. Med Matthew McConaughey kapten Andrew Tyler Bill Paxton örlogskapten Mike Dahlgren Harvey Keitel sergeant Klogh David Keith major Coonan. Producenter Dino De Laurentiis, Martha De Laurentiis Produktionsbolag Studio Canal + & Universal Pictures i samarbete med Dino De Laurentiis Längd 116 minuter Svensk distribution SandrewMetronome Svensk premiär 2000-11-10.

År 1942. På en flottbas utrustas och byggs en amerikansk u-båt om för att likna en tysk dito, och en u-båtsbesättning skickas iväg med uppdraget att stjäla den tyska krypteringsmaskinen Enigma samt tillhörande krypteringsböcker. Ute på Atlanten möter de den tyska U-571, som väntar på försörjningsleverans från en annan. Under ledning av kapten Tyler och underrättelseofficeren Coonan bordar amerikanerna den tyska u-båten och säkrar maskinen med dokumentation. Men den tyska u-båt som skulle anlända med försörjningsleveransen dyker upp och torpederar amerikanernas fartyg. Endast några få amerikaner och en tysk överlever och tar sig till U-571.

De reparerar hjälpligt det tyska fartyget och styr mot Storbritannien, men i vägen står ett tyskt krigsfartyg. Under en attack med sjunkbomber tar sig den tyske krigsfången fri och saboterar u-båten. Han tillfångatas och slås ihjäl när det dessutom visar sig att han knackat morsekoder på skrovet för att leda det tyska ytfartygets attacker. Tyler vill gå till motattack med den enda kvarvarande torpeden på U-571, men då måste man reparera vissa funktioner utanför u-båten.

Matrosen Trigger ger sig ut och lyckas med uppgiften innan han drunknar. Tyler avfyrar torpeden, som sänker det tyska krigsfartyget. De återstående amerikanerna lämnar den havererade U-571 och tar med sig Enigma-maskinen på en flotte.

Under många år har det brittiska imperiet med sin chauvinism om den anglosaxiska civilisationens kulturella överlägsenhet och de brittiska hjältarnas självuppoffrande dådkraft varit omhuldat av Hollywood. De tappra 600 (Charge of the Light Brigade, 1936), Gunga Din – Lansiärernas hjälte (1939) och 55 dagar i Peking (55 Days at Peking, 1963) är bara några axplock. Men nu tycks trenden ha vänt. Eller, som Mel Gibson uttryckte det i en intervju tidigare i år: ”Vi låter tyskarna vila lite.” Kärleksaffären kanske inte är över, men har svalnat betydligt.u_five_seven_one_ver1

Ni undrar kanske vad detta har med U-571 att göra. Det här handlar väl knappast om en kritisk skildring av Storbritanniens ”ärofulla” historia med kolonialism, massmord, exploatering och förtryck? Det här kan väl inte jämföras med Rob Roy (1995), Braveheart (1995) eller Patrioten (The Patriot, 2000), där moraliskt korrupta och sadistiska britter systematiskt begår övergrepp på civilbefolkningen? I U-571 är ju britterna kliniskt bortrensade?

Men det var just sistnämnda faktum mot bakgrunden av den ovanstående, begynnande kritiken mot den brittiska erövringspolitiken från fornstora dagar som ytterligare eldade på framförallt de brittiska historiker och kulturkonservativa debattörer som retat upp sig på Patrioten. För det är först i eftertexterna som det avslöjas att hela intrigen är fiktionaliserad. I början av kriget gjordes inga militära underrättelseoperationer för att norpa något exemplar av den för tyskarna så viktiga krypteringsmaskinen Enigma av det slag som visas i filmen.

När den första maskinen erövrades i maj 1941 var det av ett brittiskt krigsfartyg som av en slump fick maskinen som bonus efter att ha tvingat upp en tysk u-båt till ytan. Därefter följde en serie framgångar med att komma över krypteringsböcker, men samtliga operationer utfördes av brittiska militärer. Först 1944 var amerikaner inblandade i erövringen av ytterligare en modifierad Enigma-maskin. Alltså: inte nog med att britterna får stå i skamvrån för sin tidigare så glorifierade historia, de får inte ens ta äran åt sig av de bragder som de faktiskt begått. Jämförelserna med den liknande historiska minnesluckan om den brittiska (och canadensiska, australiska etcetera) krigsinsatsen i Rädda menige Ryan (Saving Private Ryan, 1998) är bara alltför tydliga.

Men frågan är om filmens revisionistiska historieskrivning egentligen har så mycket att göra med någon anti-brittisk tendens i amerikansk film. Snarare verkar den ansluta sig till den populära, oblygt flaggviftande nationalism som ständigt återkommit i amerikansk film och som – för att den ska kunna vara ogrumlad – kräver historiska minnesluckor: De gröna baskrarna (The Green Berets, 1968), Heartbreak Ridge (1987) och senast den helt fiktionaliserade arabhatarfilmen Rules of Engagement (2000).

Andra världskriget är dessutom det mest tacksamma att använda som historisk fond eftersom det inte råder några som helst kontroverser kring det heroiska i den amerikanska krigsinsatsen eller tvivel kring behovet av att använda våld, mycket våld och ännu mera våld mot en fiende så alltigenom ond som nazi-Tysklands krigsmaskin faktiskt var. I filmen gestaltas detta av den tyske kapten som ljuger, mördar och saboterar för amerikanerna och som vi med stor förståelse ser amerikanerna slå ihjäl efter att denne knackat morsekoder på skrovet så att ett närliggande tyskt krigsfartyg ska kunna lokalisera och spränga den av amerikanerna erövrade U-571.

Regidebutanten Jonathan Mostow och producenten Dino De Laurentiis har naturligtvis också framgångarna för tidigare, lika klichébetonat heroiska u-båtsfilmer, som Jakten på Röd oktober (The Hunt for Red October, 1990) och Rött hav (Crimson Tide, 1995), i åtanke samt plagierar inte så lite av spänningssekvenserna från William Petersens numera klassiska tv-serie/biograffilm Ubåten (Das Boot, 1981). Att filmen trots det fungerar i thrillerbemärkelse beror till stor del på det återhållsamma, strama skådespeleriet och på att åskådaren hela tiden förväntar sig någon oväntad vändning i handlingen, som att någon av de så hemlighetsfulla militärerna som anländer till flottbasen ska visa sig vara en mullvad, en spion som plötsligt kastar om spelreglerna för hela operationen.

Därför känns det inte så litet snopet i slutet när man kan konstatera att den här påhittade operationen i stort sett gick som på räls. Visserligen måste det i krigsfilmer efter Rädda menige Ryan kosta en del amerikanska liv också så att det inte luktar alltför mycket sörgårdshjältedåd och så att vi, likt en Per Ahlmarsk uppsparkning av öppna dörrar, ska förstå att krig är helvete. Den kvardröjande tanken efter avslutningens rumphuggna antiklimax är emellertid att de verkliga händelserna kring erövringen av Enigma-maskinen och knäckandet av de tyska krypteringskoderna förmodligen skulle ha gjort sig betydligt bättre på film än den här konventionella, om än habilt regisserade, sagoberättelsen.

© Michael Tapper, 2000. Filmhäftet, vol. 28, nr. 4 (#112), s. 73—74.