Skulls – Michael Tapper

USA 2000. The Skulls. Regi: Rob Cohen. Manus: John Pogue. Foto: Shane Hurlbut. Musik: Randy Edelman. I rollerna: Joshua Jackson, Paul Walker, H.M. Harper, Leslie Bibb.

Filmstaden i Malmö och Lund

– Här är antagningsbeskedet till vilken som helst av de juridik-utbildningar du väljer att söka.

– Men jag har inte sökt till någon juridikutbildning än.

– Tänka sig.

Denna bisarra dialog är tänkt att framkalla rysningar i paranoiathrillern Skulls, men drar tillsammans med en hel del andra klumpiga överdrifter ner helhetsintrycket i en annars flyhänt regisserad film om ett angeläget ämne. För det är tänkt att handla om en självutnämnd social elit som tar sig rätten att hjälpa fram varandra till maktpositioner och som bokstavligen anser sig vara bättre människor än oss andra i patrasket. Det kan röra sig om allt från den italienska frimurarlogen P2 till svenska finansmän och politiker som sluter informella överenskommelser i bastun på golfklubben.

I det här fallet heter förebilden Skulls and Bones, ett hemlighetsfullt elitsällskap på Yale College i USA med anor tillbaka till 1700-talet. Man har fostrat ett otal framstående företagsledare och politiker i USAs historia, bland annat förre presidenten George Bush och sonen George W. I filmen nämns dock inte lärosätet i fråga, men med stora Y:n lite här och där förstår vi vad som avses.

Handlingen börjar bra med en rättrådig arbetargrabb, tillika roddstjärna i skollaget, som korrumperas av att bjudas in i de fina salongerna. Han lossar på sina tidigare vänskapsband, men tvingas till ett moraliskt ställningstagande då hans journaliststuderande rumskamrat mördas under sina efterforskningar av sällskapet.

Det som kunde ha utvecklats till ännu en tonårsrysare där skolmiljön förvandlas till slakthus behåller på ett respektingivande sätt sina ambitioner att berätta om ett antidemokratiskt inslag som dessvärre har infekterat samhällen över hela världen. Skulls är dessutom påtagligt skickligt regisserad och klippt, med en nervigt rörlig kamera och överraskande bildövergångar som effektivt förstärker thrilleratmosfären.

På minuskontot står en något stel och uttryckslös skådespelarensemble och en händelseutveckling som efterhand blir alltför skruvad för att kunna tas på allvar. Visst gör lönnmord, tvångsbehandling på psyket och andra våldsmetoder att det blir mer action. Men jag menar, har slipsnissarna i Skulls aldrig hört talas om repressiv tolerans?