Hollow Man – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Paul Verhoeven. Manus: Andrew W. Marlowe, Gary Scott Thompson. Foto: Jost Vacano. Musik. Jerry Goldsmlth. I rollerna: Kevin Bacon, Elisabeth Shue, Josh Brolin, Kim Dickens.

Till alla er med förhoppning om att den till synes T.S. Eliot-inspirerade titeln antyder ett existentiellt själsdrama kan jag bara säga: Ledsen, det bidde bara en konventionell psykopatthriller. Öppningen med det hemliga Pentagonprojekt om osynlighet är däremot inte oäven: De inblandade forskarna ifrågasätter uppdragsgivarens intentioner och har moraliska problem med djurförsöken. Mot dubierna ställer de sina hägrande karriärmöjligheter

Och det är ju i grund och botten det här det handlar om för de flesta av oss i samhället: moral kontra pengar och social status. Det skulle kunna handla om livet på de flesta arbetsplatser. Men Paul Verhoeven har inget intresse av socialt eller politiskt patos. Det finns inte ens något kvar av den bitska ironin mot den amerikanska konsumtions- och mediekulturen som smög sig in i de mer habilt regisserade ROBOCOP (1987) och Starship Troopers (1997).

Återstår själsdramat, vilket också är centralt i den skandalöst nog inte omnämnda romanförlagan till filmen: H.G. Wells science fiction-klassiker Den osynlige mannen (The Invisible Man, 1933). Liksom i romanen drabbas forskargeniet bakom osynlighetselixiret i Hollow Man av storhetsvansinne och tilltagande aggression. Men filmens slappt iscensatta svartsjukedrama saknar såväl psykologiskt djup som trovärdighet. Man hinner knappt gäspa fram galen vetenskapsman innan det står fullständigt klart hur handlingen kommer att utvecklas. Och som om inte det vore nog tvingas vi i slutscenerna stå ut med ett antal omtagningar av filmklichén mannen-som-vi-trodde-var-död-men-som-strax-reser sig-upp-och-attackerar-igen.

Det enda utmärkande med Hollow Man är de avancerade visuella effekterna. Själva osynlighetsinslagen är oklanderliga. Däremot drar förvandlingsscenerna ner den visuella trovärdigheten. Djur- och människokropparna ser bokstavligen ut som just de datoranimerade, artificiella anatomifigurer de är. Möjligen har filmen här funnit en målgrupp bland medicinstuderande.