Gods & Monsters

gods_and_monsters_ver2USA/Storbritannien 1998. Regi, manus: Bill Condon efter Christopher Brams ro­man Father of Frankenstein. Fo­to: Stephen M. Katz. Musik: Carter Burwell. I rollerna: Ian McKellen, Brendan Fraser, Lynn Redgrave.

Metropol i Malmö

Brittiskfödde Hollywoodregissören James Whale hade en kort men konst­närligt rik karriär på Universal under 1930-talet, innan han 1940 valde att pensionera sig. Likt många andra i drömfabri­ken diktade han upp ett välbärgat, närmast aristokratiske förflutet för att dölja sin arbe­tarbakgrund. Homosexualite­ten höll han via sin låga, offentliga profil borta från skandalpressen. Och i likhet med så många andra av Hollywoods ti­digare uppburna talanger glömdes han snabbt bort med­an flera av hans filmer – Frankenstein, Den osynlige man­nen och Frankensteins brud – blev klassiker.

I Gods & Monsters mö­ter vi honom 1957 som en sjuk­ling i sviterna efter en hjärnblödning. Endast dagar återstår tills hans drunkningsdöd i simbassängen. I ett alltmer förvärrat sinnestillstånd hallucinerar han fram spöken ur sitt förflutna: den fattiga barn­domen i England, traumaupplevelserna i första världskri­gets skyttegravar, glansdagar­na på Universal.

Filmens styrka ligger i de övertygande rollprestationerna, främst i det kraftfulla och nyanserade Whale-porträttet av Ian McKellan, själv känd aktivist för homosexuellas rättigheter.

Centralt för filmen är Fran­kensteins monster som symbol för Whales samhälleliga utanförskap – klasstillhörighe­ten, bristen på utbildning, homosexualiteten, krigstraumat – bakom den snobbiga arro­gansen. Det och övrigt bakgrundsmaterial har man hämtat ur James Curtis välskrivna biografi från 1982 (reviderad och utökad 1998), vilket skam sagt borde ha nämnts i eftertexterna.

Besvärande är också att Bill Condons filmiska talang inte på långt när är i klass med Whales. Hans bildberättande är irriterande konventionellt med tanke på ämnet. Och trots filmens ironi över att Whale, som hade en variationsrik kar­riär inom teater och film, nu­mera bara är känd för sina skräckproduktioner, så gör man här ingenting för att korrigera den uppfattningen.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-01-21.