Det näst bästa

next_best_thingUSA 2000. The Next Best Thing. Regi: John Sclesinger. Manus: Tom Roplewski. Foto: Elliot Davis. Musik: Gabriel Yared. I rollerna: Rupert Everett, Madonna Ciccione, Michael Vartan, Benjamin Bratt.

Filmstaden och Biopalatset i Malmö, Filmstaden i Lund

Det näst bästa börjar lite tre­vande som en sexkomedi, glider sedan över i rosig familjelycka och slutar som ett rättegångsdrama om en vårdnadstvist. Ef­tersom det är år 2000 och vi alla har sett de hetero­sexuella versionerna till döds – inklusive inrus­ningen i rättegångs salen med något som i sista stund ändrar just det domstolsbeslutet – är den förmodat moderna skruv­ningen att Han (Rupert Everett) är bög och att Hon (Madonna Ciccone) är hetero.

De har haft ett fylleligg med varandra och hon har blivit med barn. Till­sammans uppfostrar de den lilla lagom yrvädriga illbattingen i en kysk äk­tenskapsliknande kam­ratsamvaro som skulle ha gjort påven själaglad. Se­dan träffar Hon en annan.

I händerna på någon av de geniala manusförfattarna från screwbalkomedins glansdagar på 1930- och 40-talen kunde det ha blivit ett mästerverk. Nu ser det ut som om Staffan Hildebrand skrivit och regisserat. Det är genom­gående livlöst teatralt, po­litiskt, korrekt och pin­samt förutsägbart. Kort sagt: filmen bär ädelpe­koralets alla kännemär­ken. De enda gnistorna av liv står Everett för – Hol­lywoods glamourbög nr. 1 efter den utomordentliga insatsen i Min bäste väns bröllop. När han plöts­ligt sätter känslomässig kraft bakom orden kom­mer det som en chock i den kompakta småtris­tessen.

Den nu på alla sätt strömlinjeformade Ma­donna, som en gång med naturlig småknubbighet och oemotståndlig charm vann mitt hjärta i Susan Seldelmans komedi Su­san, var är du? (1995), vi­sar däremot med all önsk­värd tydlighet sina be­gränsningar framför ka­meran. Det är tydligt att hennes talang slutar vid att vara/spela… Madon­na. Allra mest vill jag emellertid begråta regis­sören John Schlesingers öde. Med begåvade filmer som Darling, Midnight Cowboy och Maraton­mannen på meritlistan förtjänar han avsluta sin karriär med något bättre än denna tv-såpamässiga trivialitet.

© Michael Tapper, 2000. Sydsvenska Dagbladet 2000-07-06.