Frankrike/Storbritannien 2017. Regi: Armando Iannucci. Skådespelare: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Michael Palin, Olga Kurijlenko. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.
Komediveteranen Armando Iannuccis (Veep) filmatisering av Fabien Nury & Thierry Robins serieroman La Mort de Staline (2010, i svensk översättning: Stalins död, 2016) går bortom svart satir till en avgrund där humorn ständigt överträffas av verkligheten. Det handlar om sovjetiska centralkommitténs reaktion på Josef Stalins död 1953. Varje ord i maktspelet mellan diktatorns handplockade nickedockor – nu förvandlade till konkurrerande tronpretendenter – blir till osäkrade vapen. Orden kan undanröja de andra, men även vändas mot talaren själv.
Föga förvånande har diverse ryska Putin-slickare brölat om hur skamlig och ”extremistisk” filmen är. Ryska kulturministeriet betecknade den till och med som en ”intrig från väst för att destabilisera Ryssland genom att så split i samhället”. Det är en kritik som filmen borde bära som ett adelsmärke, gärna på bioaffischen. Retoriken visar också på kontinuiteten i den totalitära ryska vardag som ”Järn-Lazar” Kaganovitj (Dermot Crowley) målande beskriver: ”Jag har haft mardrömmar som var mer begripliga.”
Komedi är inget för diktaturer och deras kreatur. Allt kan missuppfattas, allt kan tas som intäkt för konspirativa tankar och planer. Den som lärt sig navigera genom det stalinistiska minfältet av tankekontroll är Nikita Chrusjtjov (Steve Buscemi). Han framstår som filmens ende någotsånär sympatiske figur, kanske för att vi vet att han kommer att undanröja den blodtörstige säkerhetstjänstchefen Lavrentij Berija (Simon Russel Beale) och reformera samhället från stalinismens värsta inslag. Men förtjänsten är också Buscemis, som ofelbart lyckas humanisera även sina mest osmakliga rollgestalter.
Hans motsats är Vjatjeslav Molotov (Michael Palin), en ofrivilligt komisk vindflöjel som fått sin personlighet utbytt mot en handfull stalinistiska floskler. Clownpriset tar emellertid Georgij Malenkov, Stalins tillfällige ersättare. I honom gör Jeffrey Tambor en träffsäker och högaktuell parodi som pekar fram mot våra dagar skramlande tomma tunnor till autokrater. Han är en egenkär och uppblåst fullblodsidiot mer mån om sin offentliga image än om politiken han ska bedriva.
Att filmen aldrig lockar till flatskratt beror på att vi hela tiden påminns om vilka fruktansvärda konsekvenser deras löjliga intriger kan få. Komedin biter sig i svansen. Skrattet blir till skräck.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-02-09.