Remake/Remodel

Recept: Samma sak som tidigare men medaustin_powers_the_spy_who_shagged_me_ver3 lite variation. Upprepningar har i alla tider och inom alla konstarter varit grundläggande för kommersiell produktion och marknadsföring. Nyinspelningar är bara en del i denna strategi, som också innehåller plagiat, parodier, uppföljare, spin-offs och filmer som direkt eller underförstått lockar med det igenkännbara, om än i lätt förklädnad.

Och gränsdragningen mellan de här kategorierna är svår. I Austin Powers: The Spy Who Shagged Me deklarerar till exempel huvudpersonen att hans favoritfilm är In Like Flint. Ironin ligger förstås i att denna, liksom filmen han själv medverkar i, är en uppföljare till en tidigare James Bond-parodi. Men redan vid den fjärde filmen, Åskbollen, anklagades förlagan själv för att huvudsakligen upprepa sig i allt absurdare självironiska referenser.

Efter denna betraktade Bond-seriens kritiker huvudsakligen varje ny film snarare som en parodiskt skruvad nyinspelning av de tidigare än som ett nytt och originellt verk efter en av Ian Flemings romaner. Frågan är: Vad blir då Austin Powers-filmerna? Parodi på parodin (Flint) på parodin (Bond)? Ett Bond-plagiat med taskigare skämt? Eller helt enkelt bara en maskerad nyinspelning av Bond?

Å andra sidan kan variationen mellan en film och dess förebild vara så stor att ingen skulle komma på tanken att kalla det förstnämnda för nyinspelning eller plagiat. Paul Schraders Taxi Driver-manus lånade exempelvis grundberättelsen från John Fords västernfilm Förföljaren. Men skillnaderna i berättande, miljö och rollgestalter är så stora att Taxi Driver ändå bör betecknas som ett originellt verk. Omvänt är det svårt att egentligen kalla Gus van Santpsychos Psycho för en nyinspelning av Hitchcocks klassiker från 1960 eftersom den i detalj – om än med misslyckat resultat – försöker rekonstruera förlagan; variationerna är för små. Den bör snarare betecknas som en dålig kopia.

Orsaken till denna upprepningssjuka finns att söka i den skriande bristen på originellt material till nya filmmanus. Det beror på att manusförfattarnas status är låg, delvis som en följd av framgången för den så kallade auteurteorin i massmedierna och bland branschfolk. Teorin hävdar att det är regissören som är filmernas sanne upphovsman (fr. auteur = författare) och som med hjälp av kameran ”skriver” sina verk. Numera signeras därför allt ner till den mest slätstrukna av tv-produktioner regelmässigt som ”A NN film” eller ”A film by NN”, med regissörens namn i förtexterna.

Inte undra på att det på manussidan är svårt att rekrytera ny talang värd namnet eller att de bästa (Schrader, Oliver Stone, David Mamet) snabbt sett till att själva bli regissörer. I den intellektuella uttorkning som blivit konsekvensen av den här groteska situationen dammsugs därför bland annat tv, serietidningar och, förstås, tidigare filmer på stoff.

Förra decenniet blev ett uppsving för filmversioner av tv-klassiker som Mission: Impossible och The Avengers. Härnäst väntar Dennis Potters Den sjungande detektiven och Dallas. Också serietidningar har på senare tid blivit en guldgruva med framgångar som X-Men och Spider-Man. År 2003 kommer därför X-Men 2 att konkurrera med både Daredevil och The Hulk.

Men mest påtagligt är kanske ändå den accelererande frekvensen av officiella nyinspelningar. Bara i år har det kommit ett tiotal på de svenska biograferna. Framgångsrika har Ocean’s Eleven, Insomnia och Mr. Deeds varit. Succén är emellertid inte given. Get Carter, Rollerball och Time Machine hör alla till årets kostsammaste floppar.

Men bristen på nytt, originellt stoff driver nyinspelningstrenden framåt i Hollywood, med högbudgeterade titlar som Solaris, The Ring och Röd Drake härnäst på repertoaren. Sistnämnda film, med premiär idag, är den senaste i sviten om seriemördaren Hannibal Lecter. Dessutom är den en nyinspelning av Michael Manns Manhunter, som med Brian Cox i rollen som finsmakande kannibal blev ett ekonomiskt fiasko.unfaithful

Tidigare Hollywoodproduktioner är vanliga förlagor, men som Lucy Mazdon visar i sin bok Encore Hollywood: Remaking French Cinema (London: BFI 2000) hämtar man mycket material även från den kulturpolitiske arvfienden i Europa. Drygt trettio franska filmer har genomgått en transatlantisk förvandling bara de senaste tjugo åren – nu senast Unfaithful, efter en mer än trettio år gammal förlaga av Claude Chabrol.

Svenska filmer då? Jodå, några titlar har importerats till Hollywood. Bland de mest kända är Intermezzo och En kvinnas ansikte. Men det var sextio år sedan. Det senaste decenniet har det skrivits om Änglagård (med Madonna i Helena Bergströms roll), Jägarna (en Miramax-produktion under titeln Wild Horses) och Tillsammans. Då glömmer svenska massmedier att amerikanska bolag har för vana att köpa rättigheter till allt möjligt: tecknade serier, romaner, pjäser och utländska filmer. Många nyinspelningsprojekt fastnar sedan i det som kallas ”development hell”; de tar sig inte förbi den första utvecklingsfasen. Finansieringsproblem, kommersiella bedömningar eller slumpen förpassar dem i stället till bolagsarkivet för eventuellt framtida bruk.

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-01.

Några av årets nyinspelningar
Get Carter – Ta fast Carter! (Get Carter, Storbritannien, 1971)
Insomnia – Insomnia (Norge, 1997)
Mean Machine – Benknäckargänget (The Longest Yard, USA 1974)
Mr Deeds – En gentleman kommer till stan (Mr Deeds Goes to Town, USA, 1936)
Ocean’s 11 – Storslam i Las Vegas (Ocean’s 11, USA, 1960)
Rat Race – En ding, ding, ding, ding värld (It’s a Mad Mad Mad Mad World, USA, 1963)
The Ring – The Ring (Ringu, Japan, 1998)
Rollerball – Rollerball (USA, 1975)
Röda Draken – Manhunter (USA, 1986)
Solaris – Solaris (Sovjetunionen, 1972)
Time Machine – Tidsmaskinen (The Time-Machine, USA, 1960)
UnfaithfulMannen-hustrun-älskaren (La Femme infidèle, Frankrike, 1968)

Några kända Hollywoodfilmer efter franskt original
The Birdcage (1996) – Får jag presentera: min mamma, Herr Albin (La Cage aux folles, 1978)
Breathless (1983) – Till sista andetaget (À bout de souffle, 1960)
Cousins (1989) – Cousin, Cousine (1975)
En djävulsk plan (Diabolique, 1996) – De djävulska (Les Diaboliques, 1954)
Kodnamn: Nina (The Assassin, 1993) – Nikita (1990)
Sommersby (1993) – Le Retour de Martin Guerre (1982)
Sorcerer (1977) – Fruktans lön (La Salaire de la peur, 1953)
Tre män och en baby (1987) – Trois hommes et un couffin (1985)
True Lies (1994) – La Totale! (1991)
Just Visiting (2001) – Visitörerna (Les Visiteurs, 1993)

Nyförpackningar av Romeo och Julia (urval)
Indian Romeo and Juliet (1912) – Indianfilm med romantisk skruvning
Romeo und Julia in Schnee (1920) – Alpkomedi av Ernst Lubitsch
Bromo & Juliet (1926) – Helan och Halvan-fars
Romeo, Julia a tma (1960) – Tjeckiskt krigsdrama
West Side Story (1961) – Musikalversion i amerikansk storstadsmiljö
Romanoff and Juliet (1961) – Kalla krigssatir av Peter Ustinov
Alfa Romeó és Júlia (1968) – Ungersk komedi
Romeo och Julias hemliga sexliv (1968) – Tidig mjukporrversion
China Girl (1987) – Gangsterfilm av Abel Ferrara
30 november (1995) – Förortsdrama av Daniel Fridell
Tromeo & Juliet (1996) – Splattersatir av skräpfilmsbolaget Troma
Shakespeare in Love (1998) – Romantisk komedi om författarens arbete med Romeo och Julia
Romeo and Juliet Revisited (2002) – Amerikansk komedi

© Michael Tapper, 2002. Sydsvenska Dagbladet 2002-11-01.