Olympiska spelen: En (mycket kort) filmhistoria

Olympiska spelen och filmen är industrialismens barn, födda under 1890-talets accelererande teknikutveckling, urbanisering och globalisering. Sedan de fann varandra i Stockholm 1912 har de levt under nationella uppdragsgivare, oftast som undersåtar, ibland som fritänkare. Nu finns de samlade i den amerikanska megaboxen 100 Years of Olympic Films 1912–2012.

I decennier såg OS-filmerna ut som löst hopfogade journalfilmer om de olika idrotterna. Under Berlin-OS 1936 producerades emellertid Leni Riefenstahls tekniskt briljanta Olympia (1938) som ett propagandanummer för Nazityskland. En demokratisk motreaktion dröjde. Så sent som 1960 valde OS-arrangörerna i Rom att ge filmuppdraget till Romolo Marcellini, känd för sina svulstigt chauvinistiska dokumentärer i fascisttidens Italien.

Först med Tokyoolympiaden (Tokyo orinpikku, 1965) gjorde regissören Kon Ichikawa människorna viktigare än resultaten genom att ta fasta på OS-grundaren Pierre de Coubertins ord om att det viktiga inte vara att vinna utan att delta. Följaktligen riktade han kameran mot Olympiaden som likställd mötesplats för människor från hela världen, bland annat i ett långt inslag om en löpare från Tchad. Japans OS-kommitté rasade, men filmen blev en internationell succé och betraktas idag som en klassiker.

Tokyoolympiaden inspirerade efterföljare som Claude Lelouchs 13 dagar i Frankrike (13 jours en France, 1968), en impressionistisk skildring av vinter-OS i Grenoble som intresserar sig för helt andra ögonblick än triumfernas. Och i antologifilmen Visions of Eight (1972), från sommar-OS i München, fick Ichikawa och Lelouch sällskap av sex andra regissörer, bland andra Arthur Penn, Milos Forman och Mai Zetterling.

Zetterling var inte sportintresserad, däremot fascinerad av ”besatthet”. Hennes inslag om tyngdlyftare både framför och bakom kulisserna är en ömsom rörande, ömsom komisk, skildring av lyftarnas växlande framgångar, för att inte tala om efterspelet när några tyska soldater under stor möda ska baxa iväg utrustningen från tävlingslokalen.

Därefter tog uppdragsgivarna åter kontrollen över OS-filmerna. Uppdragen gavs till konstnärligt anonyma och politiskt fogliga regissörer, som sovjetiske Yuri Ozerov vid Moskva-OS 1980.

Med forne Franco-fascisten Juan Antonio Samaranch vid IOK-rodret blev amerikanen Bud Greenberg hovregissör och gjorde de flesta filmerna från Los Angeles 1984 fram till Vancouver 2010. Den enda filmen som sticker ut under perioden är Marathon (1992), Carlos Sauras film om Barcelona-OS. En elegant uppvisning i bildberättande till musik av bland andra Alejandro Massó, Ryuchi Sakamoto och Angelo Badalamenti.

Caroline Rowlands ojämna men ambitiösa First (2012) kan emellertid bli början på en ny konstnärlig vår för denna idrottsdokumentärernas lyxklass. London-OS var, häpnadsväckande nog, det första då samtliga tävlande länder skickade kvinnor till spelen. Därför gör Rowland också OS-historiens mest jämställda film. Snart kanske vi kan se fram emot filmer som även inkluderar de mindre smickrande sidorna av OS: dopning, korruption, det politiska spelet bakom kulisserna. Först då kan man på film göra rättvisa åt de olympiska spelen.

3 x spelfilmer om OS-hjältar:

Jim Thorpe – All-American (1951)

Burt Lancaster porträtterar Wa-Tho-Huck, alias Jim Thorpe, idrottsstjärna från Sauk/Fox-folket som vann guldmedalj i femkamp och tiokamp i Stockholm-OS 1912 för att sedan bli proffs i både baseboll och amerikansk fotboll. Han fråntogs OS-medaljerna på grund av amatörbestämmelserna men återfick dem postumt 1983.

Triumfens ögonblick (1981)

Flerfaldigt Oscarsbelönad film om brittiska löparna Harold Abrahams och Eric Lidells förberedelser och tävlingar i Paris-OS 1924. Vangelis musik användes senare i både Sarajevo-OS 1984 och London-OS 2012.

Cool Runnings (1993)

Verklighetsbaserad komedi om fyra jamaicanska löpare som, när de inte kvalificerar sig till sommar-OS i Seoul, sadlar om till fyrmannabobsleigh för att tävla i vinter-OS 1988 i Calgary, Kanada.


…men varför har ingen gjort en film om Siso Kanakuri? den japanske maratonlegenden som bröt loppet i Stockholm-OS efter tre mil för att fika hos en familj i Rotebro och sedan vände hem i tysthet. På svensk inbjudan återvände han 1967 för att avsluta loppet som 76-åring.  Loppet slutade på den omvända rekordtiden ”54 år, 8 månader, 6 dagar, 8 timmar, 32 minuter och 20,3 sekunder”, som Sven Jerring lät avkunna.

© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-02-09.

 

100 Years of Olympic Films, 1912–2012


53 filmer från 41 OS samlade på 32 skivor (bluray, region A) eller 43 skivor (dvd, region 1) i boxar från Criterion Collection i USA.