151 Years Another Slave

13th-2

USA har fem procent av världens befolkning men hela 25 procent av världens fångar. År 1970 satt 350 000 i fängelse, nu är siffran uppe i 2,3 miljoner. Afroamerikanska män utgör endast 6,5 procent av befolkningen; i fängelserna är deras andel 40 procent. En av tre svarta sitter i fängelse någon gång under sitt liv; för vita är siffran en av sjutton.

Det är lätt att drunkna i statistiken i Ava DuVernays (Selma) hett omdiskuterade, Netflix-aktuella dokumentär 13th. Men faktaunderlaget gör det omöjligt att ducka för att någonting är ruttet i det amerikanska rättssystemet. Och nu börjar till och med konservativa politiker som Newt Gingrich tala om att avveckla det som kallas ”the prison industrial complex”, alltså den privata fängelseindustri som omsätter åtskilliga miljarder dollar på att använda fångar som extremt billig arbetskraft – i praktiken: slavar.

Med hjälp av namnkunniga forskare som Michelle Alexander och Jelani Cobb spårar DuVernay rötterna till dagens kriminalpolitik i slaveriets avskaffande efter inbördeskrigets slut 1865. Kongressen antog då ett 13:e tillägg till konstitutionen som förbjöd all form av slaveri, med undantag för kriminella. Det resulterade i att man i sydstaterna arresterade och dömde svarta till fängelse för förseelser som lösdriveri i syfte att bibehålla slavekonomin.

13th-1

Men den stora förändringen kom med antisegregations- och rösträttslagarna 1964–65 som på allvar öppnade för afroamerikanernas politiska inflytande. Då påbörjade konservativa politiker som Barry Goldwater en kampanj om ”krig mot brottsligheten” som utmålade svarta män som knarklangare och våldsbrottslingar. Kampanjen fortsatte som ”krig mot narkotikan” under presidenterna Richard Nixon och Ronald Reagan.

Den politiska udden i kampanjerna framgår av bland annat Harper’s Magazine-journalisten Dan Baums bandinspelning 1994 av Nixon-rådgivaren John Erlichman, som frankt förklarar att ”kriget” var ett sätt att kontra hotet från antikrigs- och medborgarrättsrörelsen. Genom att koppla samman afroamerikansk aktivism med våld och heroin (senare: crack) kunde man i allmänhetens ögon misstänkliggöra politisk kamp som kriminell verksamhet.

Här hjälpte massmedier och populärkultur roll till att cementera den alarmistiska bilden av etniskt betingad brottslighet. I 27 år har TV-serien COPS visat polis som jagar fattiga svarta och latinos. Däremot har aldrig någon kostymklädd vit kokainlangare eller ekonomisk brottsling tacklats ner och handbojats på Wall Street. På så sätt nöts det in hur vi ska tänka olika om kriminalitet.

the-13th-2016-ava-duvernay-documentary

Idag är amerikanska fängelser fyllda av människor som sitter av fleråriga straff för småbrott som narkotikainnehav för eget bruk. De flesta fallen har inte ens gått till domstol eftersom polis och åklagare övertalat de ofta unga åtalade att godta ”plea bargaining”, alltså att erkänna sig skyldig mot löfte om lindrigare straff. Vad många då glömmer är att ex-fångar blir andra klassens medborgare med livslånga svårigheter att få jobb, utbildning och bostadslån. I flera delstater förlorar man rösträtten.

Någon privat fängelseindustri finns inte i Sverige. Än så länge. Men det finns annat som känns igen från 13th. Exempelvis myten om en etnisk grupp med kriminaliteten i blodet. Sådana vanföreställningar odlades förr om tattare och judar. Den som vill kan se spåren i den svenska litteratur- och filmhistorien. Idag går exakt samma myter igen om nya invandrare, särskilt muslimer. Konsekvenserna kan vi se i två aktuella brottsfall.

Fall nummer ett är misstankarna om en gruppvåldtäkt av en rullstolsbunden kvinna på Gotland. Reaktionerna blev hätska, med hatstormar på nätet, nazistmarscher och SD-torgmöten i Visby samt hot mot åklagare och polis. Skälet är att de misstänkta är muslimska invandrare.

Fall nummer två är dödsmisshandeln av en svensk kvinna i fyrtioårsåldern. Förövaren är en man med svenskklingande namn, alltså inga kampanjer från varken nättroll eller nazister i och utan kostym. Ändå visar forskning och statistik att våld och våldtäkt är överlägset vanligast i nära relationer. Gotlandsfallet är, om misstankarna bekräftas, ett undantag medan dödsmisshandeln av kvinnan av hennes ex-pojkvän är ett typfall.

Syftet med mobiliseringen kring Gotlandsfallet är förstås att allmänheten och rättssystemet ska tänka olika beroende på brottslingens etnicitet. I 13th pekar man på hur svartas crackinnehav straffas hårdare än vita med en kokainpåse på fickan. Troligen speglar det en ojämlik rättspraxis över hela straffregistret. Därmed bevaras segregationen i praktiken, om än inte på papperet.

Det skulle vara intressant att se en motsvarande granskning av det svenska rättssystemet. Grävande journalistik har visat att svensk segregation är en konkret verklighet på arbets- och bostadsmarknaden. Varför inte också i rättssalen?

© Michael Tapper, 2016. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2016-10-23.

the13th-1200x520