BIO. HISTORISK DRAMADOKUMENTÄR. Storbritannien/Tyskland/USA, 2026. Regi, manus: Paul Greengrass. Med Andrew Garfield, Jamie Bell, Thomasin McKenzie, Katherine Waterston. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.08.
Det engelska bondeupproret 1381 var ett av många i Europa under högmedeltiden. Tre decennier tidigare hade pesten halverat befolkningen och utarmat landsbygden. Det ledde 1377 till en folklig proteströrelse (Great Rumour) mot böndernas livegenskap och adelns krav på oavlönade dagsverken. Rörelsen menade att den feodala maktordningen och dess godtyckliga rättsskipning stred mot Vilhelm Erövrarens Doomsday Book (1085–86), en förteckning över landets jordegendomar med juridiska kommentarer.
Fyra år senare stod landet inför en bankrutt på grund av det hundraåriga kriget som fjortonårige kung Rikard II (spelad av Woody Norman) ärvt av sin far Edvard III. Varken feodalherrarna eller kyrkan ville ge av sina rikedomar, så kronan skickade ut skatteindrivare med soldater för att skinna hantverkare och bönder på deras knappa resurser. Det var under en indrivning den 30 maj 1381 i Essex som protesterna övergick i våldsamheter, startskottet till en folkresning som snabbt spreds över hela sydvästra England.
Skatteindrivarna och deras soldater pryglades eller dödades, likaså impopulära präster och biskopar. Fängelserna öppnades, och folkarméer tågade från många håll mot London för att förhandla med Rikard II, som man ansåg var manipulerad av sitt korrumperade riksråd. Väl där fick de stöd av stadens fattiga underklass och även en del borgare och adel, som såg sin chans att använda upproret i kampen om makten kring kungen.
Ledare för upproret var krigsveteranen Wat Tyler (Cosmo Jarvis) och bannlyste prästen John Ball (Jamie Bell), som agiterade för ett klasslöst samhälle. En tredje ledare, kallad Jack Straw, är omdiskuterad. Filmen ersätter därför honom med en litterär figur ur diktverket Piers Plowman (1370-talet): Ploughman (Andrew Garfield), så fattig att han inte ens har ett namn.
Regissören och manusförfattaren Paul Greengrass började som grävande journalist och har ända sedan genombrottet 2001 med BLOODY SUNDAY använt en dokumentär filmteknik med handkamera, täta närbilder och hög klippningsfrekvens i sina spelfilmer. Så också i BOURNE-filmerna, The Lost Bus (2025) och här. Konstnärligt är hans förebild nyligen avlidne Peter Watkins, vars tv-film CULLODEN (1964) om slaget mellan England och Skottland 1746 blev stilbildande genom att den regisserades som ett reportage från Vietnamkriget.
När en del utländska kritiker hävdar att Greengrass registil skär sig mot det historiska dramat blir det därför direkt löjligt. Inte nog med att de är mer än sextio år efter sin tid och saknar filmhistorisk kunskap, de antyder att det skulle finnas ett mer korrekt sätt att filma händelser femhundra år innan filmkonstens uppkomst. Hur då? Animerade 1300-talsmålningar? Filmad dockteater?
Nej, Greengrass energiska berättarsätt kastar oss rakt in i dåtidens svält och desperation, och han har god hjälp av en rad talangfulla skådespelare som förkroppsligar snarare än spelar sin roller. Ploughman fungerar som vår ställföreträdande betraktare. Genom honom ser vi med skepsis på den mobbmentalitet som protesterna föder – scenerna från de summariska avrättningarna av riksrådet är brutalt påträngande – bara för att strax inse att kungen som han och andra i upproret har idealiserat är än grymmare.
The Uprising är ett utmärkt exempel på levande historia, en film som överbryggar tidsgapet mellan nu och då med stor inlevelse. Och kom ihåg att allt i filmen är historiskt belagt med undantag för den Robin Hood-liknande epilogen – tillrättalagd i sin poetiska rättvisa till skillnad från verklighetens krassa efterspel.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-09-25.