The Love That Remains – Michael Tapper

BIO. DRAMA/KOMEDI. Island/Sverige/Danmark/Frankrike, 2025. Ástin sem eftir er. Regi: Hlynur Pálmason. Med: Sverrir Guðnason, Saga Garðarsdóttir, Anders Mossling, Grímur Hlynsson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.49.

Kärleken som dröjer sig kvar mellan konstnären Anna (Saga Garðarsdóttir) och sillfiskaren Magnús (Sverrir Guðnason) är ett långsamt tidvatten mot ebb. Anna har bara rännilar kvar sedan ungdomens förälskelse. Magnús försöker utan framgång hålla mot strömmen.

Mellan arbetspassen till havs kommer han till huset som en främmande gäst. Ibland släpps han ner i Annas säng, oftast förvisas han till soffan. Det röriga förhållandet splittrar sympatierna mellan föräldrarna hos artonåriga dottern Ída (Ída Mekkín Hlynsdóttir) och elva-tolvåriga tvillingarna Þorgils och Grímur (Þorgils och Grímur Hlynsson) – alla regissörens egna barn – och lockar fram deras egna funderingar om relationer och sex.

Mycket i The Love That Remains är sig likt från regissören och manusförfattaren Hlynur Pálmasons internationella genombrott med 1800-talsdramat GODLAND men tonen är lättare, tippar mot komedi. Glesbygdsmiljön på östra Island skildras än en gång i det ålderdomliga formatet 1.33:1 – vid ett tillfälle i split-screen med super8-bilder – trots att det storslagna landskapet är som gjort för vidfilm. Tiden är nu, men livet trampar till synes på som förr. Familjen umgås, går på picknick, plockar bär och svamp och barnen leker medan årstiderna skiftar. Skärmtiden för samtliga tycks vara snudd på noll.

Scenerna ur äktenskapet signalerar emellertid förändring – för Anna och Ída, kanske också tvillingarna. Männen fortsätter däremot i samma hjulspår att döma av fiskefartygets bisarra almanacka, där en naken kvinna lustfullt famnar ett grovmaskigt nät, och Annas sex(ist)pladdrande galleristkontakt i Reykjavik. Men mest av allt märks det i Magnús famlande efter sin aborterade roll som make och far i en familj där alla andra gått vidare i livet.

Pálmason har redan tidigare visat prov på sin skicklighet som personinstruktör, The Love That Remains är inget undantag. Saga Garðarsdóttir är fängslande komplex som den konstnärligt drivna antihjältinnan Anna, trött på att vara vacker, på alla kompromisser i jobbet, på att vara män till lags. Lundafödde Guðnason spelar på tvärs mot sin filmpersona som självsäker brudmagnet. Hans stukade och vilsne Magnús är rörande även när han är som mest komisk eller patetisk.

Barn och djur håller sig regissörer gärna borta från, men hos dem lockar Pálmason fram rollprestationer som aldrig känns manusbundna utan improviserade och spontana. Det gjorde att den mimiskt uttrycksfulla hunden Panda knep fjolårets Palm Dog Award i Cannes.

Metoden hittar jag i en intervju med Guðnason på Toronto Film Festival, där han berättar om hur Pálmason alltid hade kameran beredd att fånga ögonblicksbilder av naturen och scener som antingen kunde bli kortfilmer eller klippas in i långfilmen. Delar av Annas bilfärder knoppades av till kortfilmen Blue, och överblivet material från scenerna med den rustningsklädda dockan barnen skjuter pil på klipptes ihop till timmeslånga Jóhanna af Örk (Jeanne d’Arc).

Stundvis hade Pálmason behövt vara flitigare med saxen. I en måttligt kul och för handlingen överflödig sekvens får Anna besök av en knölaktig svensk gallerimagnat (Anders Mossling). Å andra sidan hade han gärna fått skruva upp surrealismen, som i mardrömscenen då en tupp hemsöker Magnús för att hämnas en tidigare oförrätt. Men den spretiga berättarstrukturen till trots, är The Love That Remains ett både komiskt och gripande porträtt av en familj i könsrollsbävningarnas tid.