BIO. DRAMAKOMEDI. USA, 2026. Regi: David Frankel efter romanfigurer skapade av Lauren Weisberger. Med: Meryl Streep, Anne Hathaway, Emily Blunt, Stanley Tucci. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 2.00.
Film med produktplaceringar eller produktplaceringar som film? För fansen och modejournalisterna som flockades till stjärnornas catwalk under promotionturnén för The Devil Wears Prada 2 var handlingen perifer. Modebladen med Vogue i spetsen (förstås) slog på stort med fotofyrverkerier på huvudtrion Miranda Priestly (Meryl Streep), Emily Charlton (Emily Blunt) och Andy Sachs (Anne Hathaway) i hautre couture från gräddan av lyxmärken.
Originalfilmens team under regissören David Frenkel återkommer i stort sett intakt. Aline Brosh McKenna, vars manus gjorde Lauren Weisbergers succébok till en succéfilm, har skrivit en uppdaterad fortsättning. Och kostymdesignern Molly Rogers har än en gång gett alla större roller, även männen, en egen kollektion. Bland annat klär hon grävande journalisten Sachs efter modell från Ruth Morleys stilbildande dräkter till Diane Keatons rollfigur i Woody Allen-komedin Annie Hall (1977).
Modejournalister har skämtat om filmens ”method-styling” som förlängning av Stanislavskijs klassiska skådespelarmetod för att bli ett med rollen. Men kläder som spegel av rollfigurernas personligheter är en Hollywood-tradition från storhetstiden och namn som åttafaldigt Oscarsbelönade Edith Head. Här drar man med modebranschens excesser som förevändning på extra mycket i fyrverkeriet av klädbyten. Särskilt snabbt smattrar det i ett montage från modeveckan i Milano.
Handlingen, för den som bryr sig, börjar i nutid med att Sachs får ett journalistpris bara för att strax sparkas tillsammans med övriga i redaktionen på reportagetidningen Vanguard. Mediebranschen är i turbulent omvandling, inte bara från tryckt till digitalt utan också från engagerade ägare till obildade pengahyenor med ögonen på AI-teknikens personalbesparande möjligheter. Knappt hinner Sachs få ett nytt jobb på sitt gamla jobb, hos modeoraklet Priestly och hennes fashionabla fashionmagasin Runway, innan hotet om massuppsägningar åter knackar på dörren.
Mediebävningen leder till instuckna brandtal för text- och fotojournalistik med mänsklig, kreativ hand. Men framför allt blir oron motorn i intrigmakeriet som följer när maktförhållandet skiftar från modepressen till modeindustrin. För Emily Charlton, som blivit boss på ett tungt varumärke i branschen, stundar hämndens timma på ex-slavdrivaren Priestley.
Med andra ord är det upplagt för nya dueller i tungpiskning. Hathaways Sachs är fortfarande så renhjärtad att hon inte när en ond ränk i sinnet eller låter någon elakhet slinta från sin tunga. Besynnerligt efter 20 år i mediebranschen – i hårdkokta New York City dessutom. I gengäld är Blunts Charlton hundra procent bitch men saknar finess; hennes försök till giftigheter blir oftast bara komiskt plumpa likt den sexigt skurna dräkt hon smaklöst nog väljer att bära på en begravning.
Kvar står Streeps Priestly som ohotad drottning i gamet. Hon behöver knappt säga något dräpande. En förgörande blick, ett höjt ögonbryn, en knappt hörbar suck räcker oftast för att ta hem segern.
Än bättre blir det när Priestly sätter in en sarkastisk dolkstöt med mjuk röst i lågt tonläge, inte olikt Margaret Thatcher (som Streep spelade i The Iron Lady). Med ett intelligentare och komiskt mer slipat manus hade Streep kunnat utmana Bette Davis om tungviktstiteln som Hollywoods satmara. Med sina funny bones och utsökta mimik garanterar hon att den mediokert skrivna och alltigenom förutsägbara The Devil Wears Prada 2 ändå blir en njutbar bitchfest i galakläder. Eller som någon i rollensemblen karaktäriserade filmen i Vanity Fair: ”Gay Christmas”.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-04-29.
