Pillion – Michael Tapper

BIO. ROMANTISKT BDSM-DRAMA. Regi, manus: Harry Lighton efter Adam Mars-Jones roman Box Hill (2020). Med: Harry Melling, Alexander Skarsgård, Lesley Sharp, Douglas Hodge. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.

Mycket har sagts om läderbögsexet mellan Harry Melling och Alexander Skarsgård. Men det mest uppseendeväckande med Harry Lightons långfilmsdebut är hans konstnärliga mognad som manusförfattare och regissör. Så har han också slipat sitt berättande under tio år som kortfilmsregissör (kolla in hans prisbelönta Wren Boys på YouTube).

Huvudpersonen i Pillion är Colin (Harry Melling), ett trettioårigt barn som aldrig tagit sig ur pojkrummet eller rollen som sin överbeskyddande mammas (Lesley Sharp) lilla gosse. Mellings expressiva mimik låter oss ana en desperat livstörst bakom den livsfega ytan. I öppningsbilden ser han en läderklädd mc-förare dundra förbi föräldrarnas Volvo till tonerna av sextiotalsschlagern ”Chariot” – om att svepas i väg till längtans land på den villkorslösa kärlekens triumfvagn. Men Colin vill inte sitta i förarsätet utan baktill, på bönpallen (eng. ”pillion”).

En julafton på puben tar drömprinsen gestalt i bikern Ray (Skarsgård), snygg som en olympisk gud, farlig som en hårdhomo tecknad av Tom of Finland. Stark. Mystisk. Självsäker och arrogant. Eller som Colins mamma snäser: ”Vad vet vi om honom? Han kan vara frisör eller seriemördare.”

Förhållandet börjar med en fumlig avsugning i bistra juldagsnattens kyla. Scenen sprakar knappast av romantiska gnistor, inte heller BDSM-relationen som följer. Ray gör Colin till sin ”property”, sexslav och markservicerobot sorterad under hunden – vars namn Ray tatuerat på kroppen – i makthierarkin.

Colin slickar i sig bekräftelserna från Rays fåtal blickar och från gemenskapen i traktens läderbögklubb. Han vill så gärna se förhållandet som kärlek medan hans älskade tar det som en transaktion av tjänster – Colins tjänster vill säga.

Sexscenerna tydliggör Pillions tema om den ojämna maktbalans som så ofta står ivägen för intimitet och ömsesidig kärlek. Här skildrat av två ytterligheter: masochisten Colin med sitt öppna, sårbara ansikte och ström av kontaktsökande ord som flödar över av känslor. Och hans motsats, den tillknäppte och emotionellt amputerade sadisten Ray med ett stenansikte på sin skulpterade hårdkropp.

Enda nyckeln till Rays inre får vi av att han läser Karl Ove Knausgårds Min kamp, om uppgörelsen med en alkoholiserad och lynnig far. Han kunde lika gärna läst en bok om Romarrikets galna kejsare, djupare än så karvar man inte i själslivet. Eller för den delen i relationens underliggande dynamik, och det är pusselbiten som saknas.

För åttio år sedan chockerade författaren Jean Genet med romaner om kriminella bögar som gjorde uppror mot både moralen och lagen. Och för femtio år sedan skildrade RW Fassbinder BDSM-förhållanden som en spegel av klassamhällets förtrycksmekanismer. I Pillion lever paret däremot i samma abstrakta medelklassbubbla som de flesta samtida relationsdramer, däri provocerar filmen inte stort mer än mainstreamsuccén Heated Rivalry på HBO Max.

När Rays mask slutligen krackelerar ser handlingen ut att komma till en vändpunkt. Men finalen blir en tam historia till text och musik av Charlie Chaplins sentimentala ”Smile” från ”Moderna tider”: ”Smile what’s the use of crying/ You’ll find that life is still worthwhile/ If you’ll just/ Smile”. Nittiofem minuter av dramatiskt skicklig upptakt kulminerar i en antiklimax. Snopet.