Hamnet – Michael Tapper

BIO. HISTORISKT DRAMA. Storbritannien/USA, 2025. Regi: Chloé Zhao. Med: Jessie Buckley, Paul Mescal, Jacobi Jupe, Olivia Lynes, Emily Watson. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.06.

William Shakespeare skrev Hamlet som ett sorgearbete efter elvaårige sonen Hamnets död 1596 i böldpest om vi ska tro Maggie O’Farrells roman Hamnet från 2020. Namnen var då visserligen utbytbara, liksom att hustrun Agnes ibland omnämns som Anne. Men innan premiären 1600 skrev han sju andra dramer, bland annat den lättsamma komedin Mycket väsen för ingenting (Much Ado About Nothing, 1598) och krigsdramat Henrik V (Henry V, 1599), hans hyllning till Elizabeth I:s imperiekrig mot konkurrerande stormakter.

I sin prisbelönta bok 1599 beskriver Shakespeare-experten James Shapiro Hamlet som dramatikerns minst originella berättelse. Välbekant för den bildade, kosmopolitiska teaterpubliken i London från Saxos 1100-talssaga via bearbetningar med generösa tillägg av franske författaren François de Belleforest 1570 och engelske dramatikern Thomas Kyd drygt tio år senare. Shakespeare snodde mycket från dem men formade i gengäld sitt längsta och mest komplexa verk, drygt fyra timmar oredigerad och med en mer komplex språkdräkt än tidigare, många bifigurer och sidointriger.

Två av rollerna använde Tom Stoppard i sin absurdistiska pjäs Rosencrantz and Guildenstern Are Dead (1966, filmatiserad 1990). Samma friheter tar sig O’Farrell och filmregissören Chloé Zhao (Nomadland, 2020) när de bryter ut valda stycken för att låta Hamlets existentiella grubblerier sätta ord på familjetragedin och bygga ett porträtt av Will Shakespeare (Paul Mescal) och frun Agnes (Jessie Buckley).

Fakta om makarna och deras förhållande är knapphändiga och har därför varit föremål för ogrundade spekulationer, ofta elaka. Hamnet går i polemik med en lyrisk skildring av deras varma men stormiga kärlekshistoria över två decennier i en evig sommar, kort avbruten av regnstormar när dramatiken tätnar och en gråvädersdag under Hamnets begravning.

Artonårige handskmakarsonen Will jobbar som latinlärare på en gård i grannbyn där han förälskar sig i den åtta år äldre dottern Agnes (Jessie Buckley). Båda är på kant med sina familjer, som anser dem vara oduglingar. Will skriver poesi och vägrar följa i sin våldsamme fars spår. Agnes flyr det kvävande kristna hemmet för en fristad i skogen.

De är outsiders som gjorda för att gifta sig varandra, men föräldrarna sätter sig emot. Då tvingar de fram äktenskapet genom att helt sonika göra Agnes på smällen i en het befruktningsakt bland syndafallets äpplen i ett fruktförråd. Sex månader efter bröllopet 1582 föds Susanna (Bodhi Rae Breathnach), två år därefter tvillingarna Judith (Olivia Lynes) och Hamnet (Jacopi Jupe).

Kärlekssagan som följer går på tvärs mot Shakespeare in Loves (1998) porträtt av dramatikern som ung och kåt partysnubbe som lämnat frugan och bonnavischan för 1500-talets Swinging London. I Hamnet är han så uppslukad av konstnärskapet att Agnes blir bitter över de många månaderna som går mellan hans långpendlingar hem till häst. När hon väl söker upp honom i London, finner hon emellertid ett enkelt vindskyffe utan minsta tecken på utsvävningar.

Hamnets bild av Shakespeare stämmer bättre överens med hur vännerna beskrev honom som en arbetsmyra och ensamvarg, aldrig synlig i utelivet trots de många krogarna och bordellerna i området där han bodde. Likaså ger storyn en upprättelse åt Agnes, länge förtalad som ragata och/eller vänsterprasslande slampa. Jessie Buckleys expressiva mimik gör Agnes till en känslovulkan på tvärs mot tidens normer om självkontroll och kvinnans underordnade plats i hemmet.

Filmen har Oscarsnominerats i åtta kategorier, bland annat för Buckley, Fiona Crombies tidstrogna scenografi, bästa film och bästa regi. Med Hamnet tar Chloé Zhao ett pantersprång framåt i sin konstnärliga utveckling. Hon får ovärderlig hjälp med att gjuta skön bildpoesi i den realistiska tidsskildringen av två i sammanhanget orättvist bortglömda namn: polske filmfotografen Łukasz Żal (THE ZONE OF INTEREST) och brasilianske klipparen Affonso Gonçalves (THE VELVET UNDERGROUND).

Och varför ser inte Oscarsakademin storheten i Mescals subtila rolltolkning av Shakespeare som söker konstnärskapet för att uttrycka allt det hans far försökt prygla ur kroppen på honom? Eller i de imponerande professionella barnskådespelarna Olivia Lyne och bröderna Jacobi och Noah Jupe (den senare spelar Hamlet på scen)? Deras insatser är så känslomässigt överväldigande att tårarna är omöjliga att hålla tillbaka.

Utom för några kritiker, som avfärdat filmen som sentimental – underförstått: vad annat kan den vara med Steven Spielberg som en av producenterna? – och till och med som traumaporr. Deprimerande tecken på vår tids cyniska förakt för alla starka känsloyttringar utom hat. Visst, det saknas inte skönhetsfläckar – fläckfria så kallade mästerverk finns inte – i Max Richters musiktapet med slapp återanvändning av sitt stycke ”On the Nature of Daylight” från bland annat SHUTTER ISLAND och ARRIVAL. Eller scenen då Shakespeare i natten muttrar ”att vara eller inte vara” med självmordsblick ner i Themsens mörker.

Genant är också den dammiga korsvägen mellan patriarkala schabloner och särartsfeminism i porträttet av kvinnan som natur och mannen som kultur. Och, suck, den avtändande konventionen med påklätt sex förutom att den välgymmade mannen kastar skjortan. Hur länge ska återtåget till viktorianismens intimitetsdödande sexmoralism fortsätta i film och tv?

Plumparna är särskilt nedslående i en film som annars ångar av konstnärlig skaparglöd och lust för att gör upp med förlegade historiebilder. Hamnet är med att alla sina brister ett levande porträtt av en familj i en brytningstid mellan gammalt och nytt, något som inte minst Shakespeares egna verk är utmärkta exempel på.