BIO. ANIMATION/SPELFILM/KOMEDI. USA, 2026. Coyote vs Acme. Regi: Dave Green efter Ian Fraziers kåseri (1990). Med: Will Forte, Lana Condor, John Cena, Eric Bauza (röster). Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.46.
Gråben vs Acme var filmen som aldrig skulle visas för publik. Om Warner Bros fått bestämma, vill säga. Tillsammans med Batgirl och Scoob! A Holiday Haunt drogs den 2023 in för att skrivas av som förslustprojekt i filmbolagets skatteplanering. Animationsfansens protestrop skallade emellertid ända till indie-bolaget Ketchup Entertainment, som köpte rättigheterna.
Storyn började 1990 som ett kåseri i tidskriften New Yorker av humorförfattaren Ian Frazier. Premisserna är desamma som i Vem satte dit Roger Rabbit? (Who Framed Roger Rabbit? 1988): Tecknade figurer lever bland människor men överlever allt från sprängas i luften till att få städ, flyglar, kassaskåp med mera i skallen.
En av dem är Gråben (Wile E. Coyote) i Charles M ”Chuck” Jones filmer om hans eviga jakter på Hjulben (Roadrunner, en tuppgök), med början 1949 i Fast and Furry-ous. Otaliga är mirakelgrejorna han beställer hem från filmernas monopolföretag Acme för att fånga den gäckande, snabbspringande fågeln: raketskor, superhjältedräkter, tornadopiller (tillsätt vatten) med flera. Men produkterna fungerar inte som det är tänkt, utan det slutar alltid slutar med att Gråben själv ligger tillplattad och blåtirad i öknen utanför Albuquerque, New Mexico.
I Gråben vs Acme får Gråben nog. Med hjälp av misslyckade advokaten Ken Avery (Will Forte) stämmer han Acme inför domstol. Det blir en David-mot-Goliat-kamp med politisk udd mot storkoncernernas makt, där superadvokaten Buddy Crane (John Cena) och tecknade VD:n Ture Tupp (Foghorn Leghorn) är Acmes onda ansikten utåt.
Filmen har en del roliga uppslag, som att gulliga undulaten Pip (Tweety) är Acmes mordiska torped och att Tasmanian Devil jobbar som bolagets pr-chef. Den senares gutturala vrål och våldsamma uppträde i domstolen vänder inte oväntat juryn till Gråbens fördel. Och varken Gråben eller Hjulben pratar tack och lov. I stället fortsätter man på Jones fyndiga användning av textskyltar som vid behov trollas fram bakom ryggen.
Men trots bra idéer stannar skämten vid sporadiska enskildheter, småroliga men sällan skrattframkallande. Förklaringen är enkel: filmernas våldsamma slapstickhumor passar bäst i det speedade, koncisa och korta formatet, avrundade just som vansinnesorgien är på elva. Här slutar filmen i ett mjäkigt gullighetshaveri som jag misstänker får Chuck Jones att vända sig i graven.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-09-18.
