Den svenska länken – Michael Tapper

BIO. DRAMA/KOMEDI. Sverige, 2026. Regi, manus: Thérèse Ahlbeck, Marcus Olsson. Med: Henrik Dorsin, Sissela Benn, Jonas Karlsson, Johan Glans. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.42. Biopremiär: 6.2. Netflixpremiär: 19.2.

Lundabaserade duon Thérèse Ahlbeck och Marcus Olssons Den svenska länken handlar om UD-tjänstemannen Gösta Engzells byråkratkrig mot Nazityskland som räddade tusentals judar undan koncentrationslägren. Idag är han glömd, överskuggad av Raoul Wallenberg som symbolgestalt i Sveriges övergång från nazitysk lydstat till moralisk stormakt. Men Engzell var en föregångare vid en tid då den svenska samlingsregeringen och dess politiska censur stod i givakt inför minsta harkling från Berlin.

Året är 1942. Engzell (Henrik Dorsin) får rapporter om förestående transporter av judar från Norge. Samtidigt på ett tåg Warszawa-Berlin berättar SS-officeren Kurt Gerstein (Simon Montei) för svenske diplomaten Göran von Otter (Johan Glans) om hur tusentals judar dagligen gasas ihjäl i tyska läger. Otter rapporterar till UD, men den ormtungade kabinettsekreteraren Staffan Söderström (Jonas Karlsson), tystar ner saken som ogrundade rykten. (Händelserna skildras utförligare i Carl Svenssons dokumentär En svensk tiger från 2019.)

För att rädda judarna ger den grå och kuvade byråkraten Engzell, på uppmaning av sekreteraren Rut Vogl (Sissela Benn), order till svenska ambassader i tyskockuperade länder order om att utfärda provisoriska svenska pass till judar. Det är som att se Lille Fridolf förvandlas till Oskar Schindler, och Dorsin förstärker det komiska intrycket med fridolfska manér och sin fysiska likhet till Douglas Håge.

Tajmingen för premiären är välvald, då ett parti med rötterna i Hitlers folkmordsideologi under tre år har rullat flyktingpolitiken tillbaka till krigsåren. Rösterna från filmens tyskvänner ekar i dagens invandrings- och kriminaldebatt, om än i medieslipade omskrivningar. Historiskt är handlingen väldokumenterad, och via Karlskronabaserade Istudios Visuals datorgenererade scenografi får filmen övertygande bakgrundsmiljöer från fyrtiotalet.

Men som så många svenska filmer saknar iscensättningen konstnärlig kraft. Mest påminner den om en stelt kameraregistrerad teaterproduktion från tv:ns barndom. Allt berättas av talande huvuden i kammarspelscener, ingenting gestaltas med filmens unika möjligheter. Ibland är man så mån om att fördela replikerna rättvist att ensemblen låter som knattarna i Kalle Anka.

Några rollerinsatser skär i ögonen, främst Loa Falkmans färglösa och klumpigt sminkade gestaltning av Stockholms överrabbin Marcus Ehrenpreis. Andra är ogenomtänkta, som Benns påhittade tysk-svenska Rut Vogl, vars bakgrund gör henne omöjlig på svenska UD vid den här tiden.

Den svenska länken är en bra story dåligt berättad men med några ljuspunkter. Även på en blygsam budget kan man göra mycket mer med kamera, klippning, slipat manus och genomtänkt rollbesättning. Det man åstadkommit är ett alltför enkelt planschverk.