Backrooms – Michael Tapper

BIO. SCIENCE FICTION/SKRÄCK. Regi: Kane Parsons efter creepypastan 2019 på 4chan. Med: Chiwetel Ejiofor, Renate Reinsve, Mark Duplass, Lukita Maxwell. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

Creepypastan Backrooms från 2019 uppdaterade skräckgenrens spökhus som ett ändlöst och anonymt kontorslandskap utan fönster eller människor. Allt är målat i en monoton, blekgul färg och upplyst av lysrörsarmaturer med hög summerton. Inredningsarkitekturen ser ut att ha hämtats ur en surrealistisk skrattspegel med sina labyrintiska korridorer, trappor och märkligt formgivna rum, ibland tomma, ibland möblerade med olika saker som delvis smält samman med väggar och golv.

Någonstans i ödelandet döljer sig förstås monster. Men rysningarna framkallas främst av att vi befinner oss i en miljö som känns både välbekant och ändå inte. Ett gränsland mellan mardröm och verklighet vi sett tidigare i tv-serien SEVERANCE och senast i japanska Exit 8 (2025).

Backrooms-myten uppstod under covidpandemin, då skolor, kontorshus, myndigheter och hela stadsdelar tömdes på folk för att stoppa smittspridningen. Den apokalyptiska känslan exploaterade youtubern Kane Parsons 2022 med sin webbskräckserie, vars parentetiska tillägg ”found footage” är en välbekant mockumentär-markör sedan The Blair Witch Project (1999). Med fejkat VHS-foto förflyttar han oss tillbaka till 1990 och ett hemligt forskningsprojekt, KV91, som skapade (eller öppnade porten till) backrooms-världen med hjälp av ett enormt magnetfält.

Parsons nu bioaktuella film är en fortsättning och inleds med några glimtar ur webbserien för att sedan övergå i en mer konventionell intrig som understryker den klassiska skräckmetaforiken om spökhuset som psykologiskt landskap. Vi möter två personer som fastnat i ensamhet, ångest och självförakt och redan står på tröskeln till den förvrängda och förfallna backrooms-världen: möbelhandlaren Clark (Chiwetel Ejiofor) och hans psykoterapeut Mary (Renate Reinsve).

Det är förstås i källaren, dit Carl Jung förlade våra omedvetna känslor, drifter och minnen, som Clark trillar in i backrooms. Efter några ödesdigra utforskningar med två anställda, Bobby (Finn Bennett) och Kat (Lukita Maxwell), försöker han övertyga en skeptisk Mary om sin upptäckt för att därefter försvinna spårlöst. Orolig följer Mary i hans spår.

Efter att ha sett webbseriens kamerakille örla omkring i långa, händelselösa tagningar, befarade jag att stå inför en ny PARANORMAL ACTIVITY. Alltså, mycket väsen för knappt någonting utom ett fåtal mjäkiga chockinslag. Parsons har emellertid haft talang nog att utveckla sitt konstnärskap och håller åskådaren på halster med nervigare kamera och klippning och fyra skickliga skådespelare. Det hjälper också att hans tidigare 3D-animerade skräckmiljöer har ersatts av fysiska dekorer och långt bättre datorteknik.

Parsons svaghet ligger i den för filmen så viktiga, psykologiska personteckningen. Bakgrunderna till de två huvudpersonernas djupa sår har svårt att övertyga. Särskilt Clarks fixering vid det triviala grälet som ledde till hans skilsmässa framstår som långsökt och ogenomtänkt skrivet. Ejiofor och Reinsve försöker krama så mycket blod de någonsin kan ur manuset – dock till haltande resultat.

Men så är regissören-manusförfattaren Parsons bara 20 år gammal och har knappast mycket livserfarenhet att luta sig mot. Därför ser jag Backrooms – warts and all – som en bristfällig men lovande början på en förhoppningsvis lång och rik karriär inom film.