28 Years Later: The Bone Temple

BIO. ZOMBIESKRÄCK. Storbritannien/USA, 2026. Regi: Nia DaCosta. Med: Alfie Williams, Ralph Fiennes, Jack O’Connell, Emma Laird, Cillian Murphy. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.49.

Vem anade att en fourquel kunde bli höjdpunkten i en annars zombieutmattad zombiefilmserie? Luttrad inför att med tilltagande hjärnröta än en gång se zombier smaska människoskalle – lika ospännande som när lejon äter gnu i en naturfilm från savannernas Afrika – togs jag på sängen av en uppföljare som vågade släppa taget om konventionerna. Och vågade släppa in en hälsosam dos anarkistisk fantasi med karismatiske Ralph Fiennes som rockstjärna.

Vi mötte honom för ett drygt halvår sedan i rollen som ex-allmänläkaren Ian Kelson. Efter zombieapokalypsen blev han arkitekten bakom ett minnesmonument byggt av skelettdelar över mänskligheten, filmens Bentempel. Nu ser vi honom utföra medicinska experiment för att bota zombieepidemin. Han börjar på näringspyramidens topp med monsterstore alfazombien Samson (MMA-fightern och stuntmannen Chi Lewis-Parry).

Kelson får Samson att sakta vakna till liv igen, och snart dansar de tillsammans under sommarsolen till Duran Durans hjärtevärmande ”Ordinary World”. Eller ja, Samson gör några trevande Godzilla-stamp med fötterna. Men ett oväntat komiskt och samtidigt lite rörande ögonblick mitt i blodbadet blir det hur som helst.

Filmens oförglömliga showstopper är dock en nattlig uppvisning i demoni när Fiennes åter manar fram sin inre Voldemort, nu till tonerna av Iron Maidens publikfavorit ”Number of the Beast”. Han har lovat att spela Satan i en charad regisserad av den djävulsdyrkande mordsektledaren Sir Lord Jimmy Crystal (Jack O’Connell) – en blandning av pedofilmisstänkte medieprofilen Jimmy Savile och Charles Manson – för sektmedlemmarna i hans ultravåldsgäng ”The Jimmys”.

Med playback i ett surroundsystem, ”volymknappen på 11” (en avskedshälsning till mördade Rob Reiner), smink och bländande pyroteknik river Fiennes/Kelson av ett sång- och dansnummer i Bentemplet som i ord bara kan beskrivas som ett metalfans våtaste dröm. Det skulle inte förvåna om scenen lever vidare i ett mångmiljonklickat klipp på nätet.

Överhuvudtaget spelar filmen i andra och mer varierade tonarter än de tre tidigare filmerna i 28-serien. Zombierna är perifera, människoödena dominerar. Huvudpersonen från förra filmen, känslige tolvårigen Spike (Alfie Williams), har tvångsadopterats av Sir Lord Jimmy för att skolas in i psykopati men lyckas mot all pennalism bevara sin mänsklighet. Genom hans blick får de i splattersammanhang flabb-framkallande slakt- och tortyrscenerna ett nyktert korrektiv och framstår enbart som plågsamma i sin banala ondska.

Amerikanska regissören Nia DaCosta har tidigare inte imponerat med nyinspelningen av skräckklassikern CANDYMAN, än mindre med superhjältesömnpillret THE MARVELS. I 28 Years Later: The Bone Temple är det som om hon fått en konstnärlig steroidinjektion. Kameraarbetet är mer dynamiskt, klippningen tätare, action- och musikalscenerna lysande iscensatta och varieras med naturlyriska inslag som ger hopp mitt i tåredalsvandringen.

Kanske ska hon (och vi) tacka medarbetarna med början i Alex Garlands uppbrott från zombierutinerna i manusarbetet och alldeles säkert de gåshudsframkallande skådespelarprestationerna. Oavsett är filmen en lyckad blandning av skräck, humor och ett stänk av poesi – sällsynt på safari i zombieland. Plötsligt ser jag fram emot 28-seriens kommande del fem, det trodde jag aldrig.