The Roses – Michael Tapper

BIO. SVART KOMEDI. Storbritannien/USA, 2025. Regi: Jay Roach. Med: Benedict Cumberbatch, Olivia Colman, Andy Samberg, Kate McKinnon. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.45.

Svart komedi ska vara svart. Inte grå. Inte rosaröd med några mindre skitfläckar. Den ska vara svart som koncentrerad ondska. Skoningslös intill sista blodsdroppen.

Danny DeVito fattade galoppen när han 1989 filmatiserade Warren Adlers bästsäljare War of the Roses (1981) som en giftdoppad nagel i ögat på den romantiska komedin. Än bättre blev filmen (svensk titel: Den vilda jakten på lyckan) av att han anlitade decenniets två sexsymboler Michael Douglas och Kathleen Turner i rollerna som det snuskigt välbärgade och måttlöst självbelåtna paret Oliver och Barbara Rose. Deras vålds- och förnedringsmatch tills döden skiljer dem åt var en passande tack- och farvälföreställning till yuppieerans krassa materialism och framgångsfilosofi.

Kanske är årets nyinspelning The Roses också passande för vår tid, en färglös och bottenlöst korkad repris på åttiotalets narcissistiska kultur. Att regissören Jay Roach, som slog igenom med dasskomedierna om Austin Powers, inte förmår mer förvånar nog ingen. Men att manusförfattaren Tony McNamara (The Favorite, 2017) inte lyckas få in ett enda knivstick i vår tids veckotidningsdrömmar är nedslående.

The Roses har ett bra uppslag. Det är att göra paret Rose till brittiska invandrare som söker den amerikanska drömmen och sätta mångfaldigt prisbelönta skådespelarna Benedict Cumberbatch och Olivia Colman i huvudrollerna som arkitekten Theo hans stjärnkock till hustru, Ivy. Och vi väntar och väntar och väntar på att dessa två högkulturella symboler, skådespelare som roller, ska förvandlas till american psychos för att gå lös på varandra, gärna också på sina karikatyrartat fåniga bekantskaper i norra Kalifornien.

Outhärdligt länge vadar handlingen genom sockervadderad lycka. Ivy gör succé som restaurangchef, snart också grundare till en hel kedja. Theo förlorar visserligen jobbet efter en katastrof men växlar strax över till att bli en superdad som fostrar de två barnen till elitidrottare.

Colman säger ”cunt” vid några tillfällen. Kul om svordomen haft ett bra skämt i ryggen. Theo försöker bota hemmaman-förnedringen genom att hålla en forcerad jämställdhetsföreläsning för sig själv. Lika underhållande som en informationsbroschyr i ämnet.

När väl helvetet brakar lös går det på sparlåga. Till skillnad från romanen och DeVitos film pissar inte maken på makans bjudmat, makan biter inte maken i kuken. Medan publiken fantiserar om allt elakt man kan göra med en köttkvarn eller gasbrännare, blir de äkta hälfternas dödsfajt i The Roses aldrig till mer än hårda ord, en apelsin kastad i skallen och några pistolkulor i inredningen. Gäsp.