BIO. SCIENCE FICTION/ACTION. USA, 2025. Regi: James Cameron. Med: Sam Worthington, Zoe Zaldaña, Sigourney Weaver, Stephen Lang. Åldersgräns: 11 år. Längd: 3.17.
År 2009 gav AVATAR oss en hisnande sense of wonder för sitt fantastiska världsbygge av en hyperrealistisk paradisvärld hotad av kommersiell exploatering. Tretton år senare mixade James Cameron om grundintrigen i AVATAR: THE WAY OF WATER med en familjesåpa och bytte skogen mot ett hav fyllt av sagodjur. Nu ger Avatar: Fire and Ash oss dryga tre timmar av dèjá vu.
Överste Miles Quaritch (Stephen Lang) återuppstår helt förväntat från de döda som en ”rekombinant”, det vill säga med sitt medvetande nertankat i en avatarkropp. Ingenting har dock hänt i hjärninnehållet. Fortfarande är hans enda tanke i huvudet att hämnas på Jake Sully (Sam Worthington) och med våld ta tillbaka sin son ”Spider” (Jack Champion), som rymt för att ansluta till Jakes Na’vi-familj. Hans arbetsköpare, intergalaktiska koncernen RDA, struntar emellertid i sina anställdas privata angelägenheter.
Quaritch tar därför hjälp av den lika krigsgalna Varang (Oona Chaplin), matriarkledare för Mangkwan-stammen, även kallade askfolket eftersom de bor på en vulkan. Under tiden startar RDA om verksamheten. De ska inte längre satsa på gruvbrytning av ”unobtanium” utan att med klassiska valfångstmetoder utvinna ”amrita”, en substans från en körtel i huvudena på de blåvalsliknande tulkunerna i Pandoras hav som påstås kunna stoppa åldrandeprocessen hos människor.
Som synes är intrigen i denna tredje av planerade fem filmer bara en fjäderlätt variation av de två tidigare; berättarmönstret är hugget i sten. Bombasmerna i musik och visuella effekter är desamma, liksom de dramatiska greppen kring vendettan mellan Jake och Quritch som ofelbart kulminerar i en slutstrid med många explosioner. Bioupplevelsen fångar mig inte längre som en stormvind, knappt ens som en stilla bris. Det är som att se en snyggt animerad skrivbordsbakgrund medan jag för mitt inre öra hör Paul Simon sjunga ”He’s just a one-trick pony, that’s all he is.”
James Camerons avsikter med sin allegori över hur kolonialism, folkmord och apokalyptiska ödeläggelse av naturen hotar vår egen värld är värd all sympati. Men han är också en branschens rikaste och mäktigaste filmmakare och har inte någon som helst svårighet att trolla fram 300–400 miljoner dollar i budget per film. Ändå tycks han inte ha pengar nog att hyra en eller fler manusförfattare som kan förnya receptet eller allra helst övertala honom att gå vidare till nya äventyr.
Samtidigt tycks upprepningsreceptet vara en vinnare sett till att Avatar: The Way of Water tjänade in drygt 2,3 miljarder dollar. Visserligen 600 miljoner mindre än Avatar men likväl intäkter få andra filmer kan matcha. Tydligen finns det en stor publik för löpande-band-tillverkade franchiser på biografer och strömningstjänster. Den förra megakassavältaren var AVENGERS: ENDGAME – film nummer 22 i Marvel-serien – rakade in intäkter på nästan 2,8 miljarder dollar. Och då är inte försäljningen av rättigheter och kringprodukter inräknade i siffrorna ovan.
Man kan, som mytologiforskaren Joseph Campbell (The Hero with a Thousand Faces, 1949) och författaren Christopher Booker (The Seven Basic Plots, 2004), hävda att vi hört och sett alla historier förut. Om och om igen. Men nog har många lyckats gjuta nytt liv i berättelserna med kreativ fantasi, den som Cameron lider en så skriande brist på i Avatar: Fire and Ash.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-12-17.
