Tillbaka till den hemliga anläggningen för fruktansvärda experiment på människor

På 45 år har Stephen King, med eller utan pseudonym, författat ett sextiotal romaner och cirka 200 noveller. Det är inte utan att man undrar över vardagen i en sådan skrivarfrenesi. Fru King: ”Du måste hjälpa till på barnkalaset.” King: ”Ska bara göra klart det här kapitlet. Jag ringer clownen Pennywise.” Fru King (senare): ”Iiih, han äter barnen!” King: ”Wow, vilket bra uppslag till en roman! Den börjar jag på med en gång.” Fortsättning följer…

Efter att ha läst King under nästan lika många år som han skrivit stiger man snabbt in i ett välbekant landskap i hans senaste roman, Institutet, om än ingredienserna stuvats om. Bokens 42 första sidor handlar om avskedade Floridapolisen Tim Jamieson som av en slump hamnar i fluglorten DuPray i South Carolina för att där finna sig till rätta i livet. Samhället är en sydstatsvariant på Castle Rock och de andra King-småstäderna i Maine med en rättskaffens polis i afroamerikanske Sheriff John, ett byoriginal med oanade talanger i Hemlösa Annie och förstås den lokala ondskan i form av en motellägare som gladeligen säljer sin själ för en spottstyver.

De följande 364 sidorna är en helt annan historia, den om hur tolvårige och högbegåvade Luke kidnappas till ett hemligt institut maskerat som en forskningsanläggning för en pappersindustri någonstans i Maines skogar. Efter förebild från försök i Nazityskland sysslar man där med fruktansvärda experiment på barn med starka mentala krafter. Institutets chef Mrs Sigsby påminner en del om Disney-skurken Cruella DeVil, om man väljer att se till hennes ljusa sida vill säga. Många mil och sidor skiljer Maine-institutet från DuPray, men i den 250 sidor långa finalen möts de två i en västerninspirerad eldstrid.

Liksom i Kings tidigare roman Eldfödd (Firestarter, 1980) har inspirationen till boktitelns institut hämtats från CIA:s hemliga MKUltra-projekt på 1950-talet. Med hjälp av LSD och andra droger samt tortyrliknande metoder försökte man, i några fall med ödesdigra konsekvenser, kontrollera försökspersonerna psykiskt eller utveckla dem till mentala vapen. Som journalisten Jon Ronson dokumenterat i boken Men Who Stare at Goats (2004), fick experimenten sin fortsättning under följande decennier i amerikanska arméns projekt för att träna soldater att döda med paranormala förmågor.

King är som vanligt bra på att övertyga läsaren genom att blanda realism med det övernaturliga. Nyckeln till institutets framgångar handlar om att stimulera det högst verkliga signalproteinet BDNF (brain-derived neurotrophic factor), som styr tillväxten och differentieringen av nervceller och synapser vilket i sin tur gör att vi får ökade inlärnings- och kognitionsförmågor. Författaren tänker sig att höga BDNF-värden även stimulerar andra mentala förmågor.

Han låter också några av romanfigurerna gå dialog med läsarens förväntade invändningar mot mer eller mindre orimliga inslag i handlingen. Hur institutet kan kidnappa hundratals amerikanska barn om året utan att någon höjer på ögonbrynen förklarar en polis med att det försvinner en halv miljon barn om året i landet.  Även om de flesta återvänder eller hittas återstår ändå tiotusentals som förblir borta. Med tiden försvinner de även från lokalpressens nyhetssidor och förpassas till polisens register över ouppklarade fall.

Lokalbefolkningens ointresse för vad som egentligen pågår bakom institutets stängda dörrar reder högintelligente Luke ut i en av bokens många paralleller till Nazityskland och dess grymheter bakom taggtråd. Alla vet att någonting hemskt pågår och just därför vill ingen veta vad eftersom samhället lever av inkomsterna från institutet direkt eller från deras många anställda. Dessutom är sanningen så fruktansvärd att den framstår som otrolig.

Ideologin som smörjer den militärindustriella stat-i-staten som driver institutet är en fortsättning på fordismen, uppkallad efter industrimannen och nazisympatisören Henry Ford. Samtida amerikanska sociologer som William Whyte och David Reisman liknade Fords minutiösa kontroll över löpandebandsprocessen i biltillverkningen vid en totalitär nedbrytningsprocess som förvandlade arbetarna till själlösa zombier. I Kings roman är emellertid personalen redan från början en samling förtappade själar medan barnen är de som förvandlas till mentalt urholkade kärl, färdiga att kastas bort som sopor när man sugit ur dem deras sista naturresurser.

Institutet blir därmed en drabbande metafor för länken mellan nazismens och kapitalismens skrupelfria ekonomier som förvandlar allt, inklusive människor, till förbrukningsvaror. I dagens värld med ökad psykisk ohälsa hos ungdomar och Friday for Future-rörelsens raseri över en föräldrageneration som berövat dem deras framtid kan man därför se institutet som en modern Kronos, den grekiske titanen som åt sina egna barn. Men först efter att man förvandlat barnen till levande vapen för att döda andra människor på beställning.

Vi får aldrig veta vem eller vad som ligger bakom institutet. Den Läspande Mannen som likt trollkarlen från Oz styr bakom kulisserna visar sig bara vara en kugge i hjulet i en diffus, global organisation. Och så är det kanske även för den busslast personer som utgör världens ekonomiska maktelit. Att ingen ser sig som härskare. Alla ser sig som systemets fångar i den allsmäktiga och grymma Marknadens outgrundliga nycker.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-09-25. OBS! Detta är en något längre version av den text som utan mitt medgivande ströks ned och publicerades i tidningen.

Stephen King
Institutet (The Institute, 2019)
Översättning: John-Henri Holmberg
Albert Bonniers Förlag