Amerikanske deckarförfattaren Dennis Lehane har skrivit manus till Black Bird efter James Keenes självbiografiska bok In with the Devil. I förtexterna gör han dock förbehållet att ”det följande är inspirerat av en sann historia”. En deklaration om poetisk frihet som blivit allt vanligare i USA-producerade dramadokumentära serier och film, sannolikt som skydd mot att bli stämd.
Samtidigt spökar reservationen genom serien och får mig att undra vilka detaljer, personer eller händelser som ändrats – och på viket sätt – av dramaturgiska skäl. Hur mycket är sant? Hur mycket är ”inspirerat”?
En ytterligare komplikation är att fallet med seriemördaren Larry DeWayne Hall har varit omtvistat ända sedan han arresterades i Wabash City, Illinois, 1994. Efter att ha erkänt fyra mord i polisförhör hävdade han under rättegången att han skrev på sin bekännelse under tvång. Året därpå dömdes han på omfattande indicier men utan något tekniskt bevis till livstids fängelse utan möjlighet till frigivning.
Därefter har utredningen av Hall växt till 54 misstänkta sexmord på kvinnor under åren 1980–1994. Fjorton av offren har hittats. Hall har ömsom erkänt, ömsom tagit tillbaka olika erkännanden och vid något tillfälle även pekat ut andra som förövare. Till saken hör att han utretts för både psykiska problem och intellektuell funktionsnedsättning (IQ 80), vilket har fått en del att avfärda honom som kuf och mytoman.
Miniserien hyser emellertid inga som helst tvivel på att Hall är skyldig till allt han misstänks för. Man berättar om hur han formats till mördare av en alkoholiserad dödgrävare till far som på nätterna tvingade honom att hjälpa till med att plundra gravarna på smycken och andra värdesaker.
Paul Walter Hauser, känd för sina porträtt av just trögtänkta kufar i I, TONYA och BLACKKKLANSMAN spelar Hall som en dubbelnatur. Till en början förefaller han saktmodig, harmlös. Men för varje avsnitt stärker serien oss i misstanken om att den släpiga, entoniga rösten och de tunga ögonlocken döljer en förslagen och sadistisk kvinnomördare.
Här bör man hålla i minnet att huvudpersonen James Keene (spelad av Taron Egerton från ROCKETMAN), som skrivit bokförlagan, sannolikt kryddat historien efter behag. Han dömdes 1998 till tio års fängelse för narkotikabrott men erbjöds av FBI att gå fri om han lät sig bli fånge på den rättspsykiatriska anstalt där Hall satt inspärrad. Tanken var att Keene skulle vinna Halls förtroende för att därigenom locka honom att avslöja graverande detaljer om sina brott.
Hall är säkert skyldig till åtminstone några av sexmorden, som serien visar. Men det gör inte honom till någon proletär Hannibal Lecter. Han kan faktiskt vara något så ospännande som en psykiskt sjuk fattiglapp.
Keene framstår som Halls motsats: en pojkbandssnygg och välbyggd brudmagnet med knarkaffärer som en mindre skitfläck på det ljuva livet. Snacka om tillrättalagd snyfthistoria när han åker in på tio år. Kontrasten mellan skönheten Keene och odjuret Hall– den till både utseendet och beteendet udda sexmördaren – ger en fläkt av 1800-talets kriminalantropologi med dess socialdarwinistiskt bestämda skurkstereotyper. Och den pseudovetenskapen hade med all säkerhet fällt Hall men frikänt såväl Hagamannen som Ted Bundy.
Nej, Black Bird är långt från den klass Dennis Lehane hållit i romaner som Gone, Baby, Gone (1998), Rött Regn (Mystic River, 2001) eller Patient 67 (Shutter Island, 2003, se FILMATISERINGEN från 2010). Det märks även i hur serien tappar tempo redan efter det halva första avsnittet för att snigla sig fram till den hafsiga finalen. Tyvärr blev detta också Ray Liottas sista föreställning. Han var värd bättre.
© Michael Tapper, 2022. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2022-07-08.
Black Bird
Miniserie i sex avsnitt på Apple TV+. USA 2022. Skapad av: Dennis Lehane efter James Keenes (med Hillel Levin) bok In with the Devil: A Fallen Hero, a Serial Killer, and a Dangerous Bargain for Redemption (2010). Med: Taron Egerton, Paul Walter Hauser, Ray Liotta, Sepideh Moafi, Greg Kinnear. Längd: 1.00/avsnitt.