Före detta NRK-medarbetaren Tommy Gulliksen planerade följa Jens Stoltenberg med ett filmteam under hans sista år som Natos generalsekreterare. Stoltenberg tillträdde posten 2014, just som Ryssland annekterade Krim. Åtta år senare startar Ryssland en fullskalig invasion av Ukraina just som han ska avgå.
Givet världsläget kräver president Joe Biden att Stoltenberg förlänga sitt mandat. Efteråt försöker Stoltenberg övertyga Gulliksen (och sig själv) om att han inte hade något val, även om blicken säger något annat. Och det sista året blir till två och ett halvt hektiska år, fångat på 600 timmar film, nedklipp till två timmar.
Stoltenberg är en fluga-på-väggen-dokumentär, där Stoltenberg i enskilda samtal framför kameran lättar på masken för att ge oss känsliga kommentarer off the record. Genom att ta rygg på honom får filmen dessutom tillträde till maktens innersta rum så vi kan tjuvlyssna på hans informella diskussioner med Nato-ländernas statschefer. Alla får de lättsammare, mänskligare drag, med ett undantag: Recep Tayyip Erdogan, det politiska maktspelets oslagbara pokerfejs.
På ett möte i Nato-högkvarteret fångar kameran Ulf Kristerssons förskrämda ansikte när Turkiets president tågar förbi i splendid arrogance, utan att bevärdiga sin svenske motpart med en blick. Och hela avsnitt två ägnas åt Erdogans tjurskalliga vägran att släppa in Sverige i Nato. För att hitta ett kryphål i den lynnige autokratens mur av krav åker Stoltenberg i skytteltrafik mellan Ankara och Stockholm, lyckas först med list och knep i ett möte på tu man.
Gulliksen nöjer sig emellertid inte med att passivt iaktta talande huvuden. I tystnader, ibland till meditativ musik av Röyksopp, låter han kameran dröja vid skådespelarprestationerna i den politiska teatern. En komisk höjdpunkt är slow motion-studien av hur Stoltenberg och Emmanuel Macron tävlar om vem som kan ge varandra flest kärleksbetyg genom klappar på axeln, kramar på armarna och, anar vi, lovord till varandras ära.
Syftet är inte ett lättköpt skratt. I sina kommentarer på ljudspåret menar Gulliksen tvärtom att det sociala spelet är en viktig del av diplomatin för att överbrygga konflikter och nå konsensus. Förändring är möjligt, det visar inte minst att århundraden av krig mellan de nordiska länderna idag blivit ett fjärran minne.
Stoltenberg framstår i dokumentären som superdiplomaten, respekterad av alla, även gnällspiken Viktor Orbán (som insisterar på att han ska efterträda Ursula von der Leyen innan Stoltenberg påpekar att Norge inte är med i EU). Men dokumentären visar också hur viktig Natos infrastruktur är, ner till kvinnan som dammsuger röda mattan inför ett möte. Och utan sin stab av militära och civila rådgivare hade Stoltenberg inte klarat en enda dag på jobbet.
Stabschefen Stian Jenssen är särskilt viktig som bollplank för Stoltenbergs inre, ibland motstridiga, röster när det ska skrivas pressmeddelanden och tal. Jenssen vänder och vrider på formuleringar medan Stoltenberg ofta sitter tyst och funderar, visar med små åtbörder eller utrop när orden hamnar rätt. De jobbar som tvillingsjälar.
Som förväntat ägnas mycket av speltiden åt Ukrainakriget och dess skugga över övriga Europa. Volodymyr Zelenski och Stoltenberg finner varandra både som politiska fränder och privata vänner. Deras härjade ansikten växlar till synes synkroniserat mellan hopp och tillkämpat hopp. Båda har ett uppdrag omöjligare än i vilken MISSION: IMPOSSIBLE som helst. De ska inte bara kämpa mot yttre fiender utan också mot hotet från Nato-medborgarnas likgiltighet. Samtidigt kan de inte ge upp eftersom alternativet är värre.
© Michael Tapper, 2025. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2025-09-06.
Stoltenberg
STRÖMMAD DOKUMENTÄRSERIE I TRE AVSNITT. Facing War. Norge/Island/Danmark/Finland/Sverige/Belgien, 2025. Regi: Tommy Gulliksen. Med: Jens Stoltenberg, Stian Jenssen och en lång rad statschefer. Längd: 0.43/avsnitt. SVT/STV Play.
