Det tog inte lång tid efter dödsbeskedet om Jörn Donner förrän kommentarerna i finska medier flödade. Alla hade en åsikt, gärna kryddade med mustiga anekdoter, om lustprovokatören som alltid hade invektivmagasinet fulladdat för en kulturell eldstrid. Han hatades av många men avgudades av fler, och nu när denna mammut har gått till sin sista vila bland sin generations andra elefanter tycks alla sakna honom.
I sammanhanget gäller det förstås att skilja på den offentlige Donner – det kvällstidningssäljande varumärket i rollen som pornograf eller argsint publikhora – och privatpersonen som enligt vänkretsen var en omtänksam och tillbakadragen själ. Till det ska man lägga en tredje person, romanernas J som var en till lika delar verklig som uppdiktad Donner, ofta våldsamt pendlande mellan övermod och melankoli.
I sin fläskiga självbiografi Mammuten (1 128 sidor) med den restickande undertiteln Om illamåendets historia i Finland kommer alla Donnerar till tals, bland annat den machogubbe som inte ens under sin dödstädning kan släppa tanken på att han en gång utsågs till Finlands sexigaste man. Följaktligen skildrar han hur han hittar uppskattningsvis 1 000 kåtångande brev till och från en rad namnkunniga kvinnor, trycker in dem i en sopsäck och åker ut för att elda upp dem på landet: ”Ingen kan någonsin påstå att mina citat vore felaktiga, förljugna eller förvrängda. Bevisen finns i askan.” Ha, där fick ni!
Ett återkommande tema i böckerna om J är lättjan som huvudpersonens främsta karaktärsdrag. Visserligen gjorde han ingen akademisk karriär inom uralisk språkforskning, som hans far hade ägnat sitt liv åt och som modern så innerligt önskade att sonen skulle ta efter. Och nog fick han en professorstitel i gåva 2003 av några vänner som hostat upp 3 000 euro för den. Men någon latmask var han knappast.
Sedan debuten 1951, endast 18 år gammal, har han skrivit 63 böcker och regisserat 35 filmer för tv och bio. Åren 1951–54 drev han kulturtidskriften Arena, därefter skrev han både om film och litteratur för tidningar som BLM och Dagens Nyheter. När filmkarriären gick ner i lågor och en rad olycksaliga investeringar satte honom på bar backe tog han jobbet som verkställande direktör på Svenska Filminstitutet 1978–82 för att som producent ta emot en Oscar för Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) i kategorin Bästa utländska film.
Därefter blev han politiker i Svenska folkpartiet, satt i stadsfullmäktige (både Helsingfors och Ekenäs), var generalkonsul i Los Angeles, EU-parlamentariker, ordförande för Helsingfors Kultur- och biblioteksnämnd och inte minst riksdagsledamot 1987–95 med flera repriser fram till 2014. Tydligen dolde sig en flitmyra i lättingens kropp.
Vad Donner kommer att bli ihågkommen för visar sig först om något decennium. Men med anledning av Donners födelsedag 2013 sammanställde Anna-Stina Nykänen i Helsingin Sanomat – om vilken Donner röt ”Det är en jävla skitblaska! Jag kunde tala i timtal om deras kultursidors uselhet” i en intervju 2019 – en stormflod av karaktäriseringar om honom från olika tidningstexter. Bland de man kan fundera över finns: arrogant besserwisser, intrigmakare, rebell, kosmopolit, linslus, ifrågasättare, skrikhals, rabulist, förrädare och visionär. Själv fastnade jag för: civiliserad, outsider och konventionsbrytare.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-01-30.