Det ser till en början ut som en ny Jägarna (1996) när Peter Andersson (Ulf Stenberg) efter många år kallas till Björnstad i Norrland där han växte upp. Ett samhälle vid vägs ände där affärerna på Storgatan bommat igen och fabriken hotar att slå igen portarna för gott vilken dag som helst. Han kommer som en outsider med nya ögon, nya idéer, och det skvallras en del.
Hockey ersätter jakten i berättelsen, men annars är det sig likt. Puben där testosteronstinna hannar bestämmer vad som är rätt eller fel och vilka som är hjältarna eller svikarna på bygden. Gamla oförrätter som jäser under ytan. Supandet. Tystnadskulturen.
Men tv-serien Björnstad är mer än storyn om ex-hockeyproffset Peters uppgång och fall som hockeytränare. Den handlar också om hans tonårsdotter Maya (Miriam Ingrid). Hur hon försöker passa in i en värld med kepsen hårt nerdragen mot horisonten, hitta vänner, kanske en pojkvän.
Romanförlagan är skriven av bästsäljande författaren Fredrik Backman (En man som heter Ove, 2012), vår tids Lars Molin med sina tragikomiska vardagsbetraktelser över livet i småorten långt bortom storstädernas larm. Därför blev många recensenter överraskade av det allvarsamma, för att inte säga bistra, tonläget i Björnstad. Avslutningen andas försoning, men bokens skildring av trångsynthetens småstads-Sverige är knappast försonlig.
Till en början ser scenariot ut som en måbra-historia om hur underdoggarna från byhålan Gud glömde vänder malströmmen mot botten till en uppåtgående vinnarspiral. Peter gör drastiska förändringar av laget, teamet i båset, träningarna, spelstrategin – i stort sett allt. Det möts inte oväntat av bestörtning från besserwissrande föräldrar och veteraner vid rinkside.
Med segrarna vänder förstås stämningen. Peter regerar. Tills lagets stjärna Kevin Erdahl (Oliver Dufåker) begår en våldtäkt, något hans klubbsponsrande far Mats (Tobias Zilliakus) försöker vända till att misskreditera och sparka sin gamle rival Peter.
De som tycker att ortsbornas sympatier för den populäre förövaren och häxprocessliknande förtal av offret klingar bekant har inte fel. Mycket överensstämmer med ett omskrivet fall för några år sedan, kanske förebilden till Backmans bok. Men här får våldtäkten långt mer dramatiska följder, något också den ont förebådande prologen till första avsnittet också antyder.
Därför överraskar den lamt fyrkantiga iscensättningen som följer på inledningen. Man har hyrt in Peter Grönlund (Tjuvheder, 2015) som regissör och autenticitetsalibi, men han har uppenbart svårt att hitta berättelsens konstnärliga nerv. Det blir mycket dröjande bilder på berättelsens huvudpersoner som med tom blick stirrar mot bildkanterna, det sedvanliga svenska berättargreppet för att gestalta allt från ilska till svårmod och tristess. Endast under de hetsiga hockeymatcherna spritter serien till liv genom klippningen.
Det lämnar skådespelarna att göra jobbet, vilket de klarar hyfsat men knappast minnesvärt. Avgörande är att det saknas en genomarbetad konstnärlig idé som uppfyller löftet från öppningsbilderna. I Björnstad är det som om Grönlund antingen famlat sig fram på osäker mark eller bara agerat funktionell arbetsledare. Hursomhelst tyder seriens tama berättande inte på något djupare engagemang.
© Michael Tapper, 2020. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2020-10-16.
Björnstad
Miniserie i fem avsnitt på HBO Nordic efter Fredrick Backmans roman. Regi: Peter Grönlund. Med: Ulf Stenberg, Miriam Ingrid, Oliver Dufåker, Tobias Zilliacus. Längd: 0.55/avsnitt. Premiär: 2020-10-18.