”Eld, alltigenom eld, så var ditt liv”. Så inledde författaren Bertil Malmberg sina minnesord över mellankrigstidens största svenska stjärna på scen och film: Gösta Ekman (1890–1938). Malmberg var inte ensam om att fascineras av den självförbrännande skådespelaren, så hängiven sin konst att han inte ville ha en gravplats utan en teater över sig efter sin död. Mer än hundratusen personer kantade Stockholms gator den 18 januari 1938 för att följa begravningståget. Lika många som i New York tolv år tidigare sörjde vid Rudolph Valentinos kista.
Ekman, liksom Valentino, hade en stor och trogen publik hos framförallt kvinnorna. Visserligen var han 47 år gammal vid sin död, men för beundrarinnorna förblev han evigt ung och intensivt levande. Märkligt nog följde han inte kollegor som Greta Garbo och Lars Hanson till Hollywood. Förklaringen antyder Carina Burman i sin utmärkta biografi Djävulspakten var att han som ordkonstnär satte teatern högst. Filmerna var bara tillfälliga, om än passionerade, förbindelser.
Dvd-samlingen Den stora Gösta Ekman-boxen innehåller inte de numera mest kända filmerna, Swedenhielms (1935) och Intermezzo (1936). De kommer förhoppningsvis i en uppföljarbox tillsammans med andra pärlor som En perfekt gentleman (1927) och Kanske en diktare (1933). Men urvalet av restaurerade titlar som demonstrerar bredden i Ekmans karriär är likväl intressant.
Till bonusmaterialet hör ett filmfynd: Victor Sjöströms Trädgårdsmästaren (1912), som räddats till eftervärlden tack vare en kopia från Library of Congress i USA. Den då 22-årige Ekman gör en av sina första filmroller som ung student förälskad i dottern (Lili Bech) till en av faderns (Sjöström) anställda. Pappan skickar emellertid bort sonen och förgriper sig på skönheten. Hon förfaller till prostitution och dör i slutscenen för egen hand i växthuset där hon våldtogs.
De kontroversiella inslagen förmedlas diskret, men vad hjälpte det mot nitiska censorer med överhettad fantasi. Filmen totalförbjöds då den ansågs ”strida mot goda seder” och vara ”rättsförvillande genom döden i skönhet”. En mer utförlig och ofrivilligt roande censurbeskrivning finns att läsa på nätsajten Svensk filmdatabas.
Två utländska storfilmer är boxens huvudnummer: danska Clownen och tyska Faust (båda 1926). Den första är en tidstypisk kärleksmelodram i cirkusmiljö med clownen som får sitt hjärta krossat. Den andra är ett klassiskt drama gjord med bolaget UFA:s samlade muskler och regissören F.W. Murnaus expressionistiska kraft. Särskilt den senare visar Ekman på toppen av sin förmåga i en krävande roll, som går från ungdomlig glöd till ålderdom, bitterhet och försoning.
I kontrast är ljudfilmerna idel komedier, som blandar kärleksförvecklingar med sångnummer. För hennes skull (1930) var SF:s första ljudfilm och visade upp stjärnan som revyartist. Tre år senare, i Kära släkten, börjar åldern ta ut sin rätt, och Ekman spelar en medelålders distingerad herre med monokel. Dessvärre ingår en antisemitisk karikatyr i rollgalleriet, vilket lämnar en besk eftersmak.
Även i komiska bagateller tränger Gösta Ekmans lyskraft igenom, som när Robin Hood (Bengt Idestam-Almqvist) förtrollas av honom i Kungen kommer (1936): ”Hur underligt det än låter verkar hans ungdomliga svammel om den stora konsten och den bleka månen äkta, han deklamerar med ett patos som rycker med inte bara Birgit Tengroth – som skall bli medryckt på manuskriptets befallning – utan även publiken, som inte går att befalla.”
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-09-01.
Den stora Gösta Ekman-boxen
DVD-box från Studio S. Filmer: Gyukovicsarna (1920), Clownen, Faust (båda 1926), För hennes skull (1930), Kära släkten (1933) och Kungen kommer (1936). Bonusmaterial: Trädgårdsmästaren (1912). Klipp ur förlorade filmerna Familjens traditioner (1920), En lyckoriddare (1921), Kärlekens ögon (1922) samt den ofullbordade filmen Vi börja i Paris (1938). Kortfilmerna En afton hos Gustaf III på Stockholms slott (1925) och Gösta Ekman som Sigge Wulff (1930). Journalfilmen Till Gösta Ekmans minne (1938). Reklamfilm.