”Vitpixling” är ett av högerextremismens järnrör i debatten. Det märks inte minst på en del nätforum som ser faktagranskning och pressetik som verktyg för mörkläggning av det som kallas ”etablissemanget”: medier, politiker, myndigheter och i stort sett alla meningsmotståndare. I sommar har åsikterna gödslats av två artiklar i danska Weekendavisen av norske statsvetaren Asle Toje.
Pixling innebär att medierna avidentifierar misstänkta men ännu inte dömda personer genom att pixla deras ansikten på bilder. Lynchmobbmentalitetens förespråkare tycker det är fel. Bilderna borde inte bara lämnas opixlade utan helst också förses med namn och adresser så att möjligheterna öppnas för privat rättsskipning.
Så gjorde den numera nerlagda brittiska skandalblaskan News of the World i sin ”name and shame”-kampanj i juli 2000, då man hängde ut pedofiler med bild och namn. Följden blev en våg av misshandel och mordförsök på både utpekade och folk som hade liknande namn, ansiktsdrag eller bara antogs vara pedofiler.
Vitpixling är en konspirationsteoretisk metafor som insinuerar att om att sagda etablissemang har gått ännu längre, nu för att framställa alla vålds- och sexbrottslingar som vita när de egentligen är mörkhyade. Det förvandlingsnumret påstås man lyckas med genom att ansiktena pixlas vita och namnet inte sätts ut.
Förutom att resonemanget faller tillbaka på en skruvad självbild där vita högerextremister tydligen alltid ser sig som utpekade när misstänkta förbrytares ansikten pixlas, så finns det varken faktaunderlag eller rimlighet för påståendet. Den som följer svensk kriminaljournalistik kan enkelt konstatera att pixlingsproceduren följer ett konsekvent mönster: pixlade ansikten innan och opixlade ansikten efter fällande dom på de åtalade. Oavsett hudfärg, kön eller andra karakteristika.
Som i följetongen om Arbogamorden, den flerfaldigt våldsbrottsdömde man som i fjol misshandlade sin 40-åriga flickvän till döds och nu i dagarna den 21-årige man som mördade och försökte stycka sin 19-åriga flickvän. Samtliga vita svenskar. Samtliga typfall när det gäller vålds- och sexbrott: de hade en nära relation till sina offer. Ändå har det inte skrivits en rad om att deras brott skulle vara etniskt betingade, att de skulle ha kriminaliteten i blodet.
Men det är precis vad Toje och hans meningsfränder vill hävda när de skriver om de betydligt ovanligare fallen av överfallsvåldtäkter, gärna med dödlig utgång och med en mörkhyad förövare. För det är bara så de kan bekräfta sin redan på förhand bestämda uppfattning. Och deras antingen öppet rasistiska eller mer subtilt insinuanta retorik är densamma som i tidiga 1900-talet odlades om tattare, i efterkrigstiden om finländare, på 1960- och 70-talen om jugoslaver och kring millennieskiftet om araber.
Men medan Tojes första artikel följer det sedvanliga mönstret, där ett våldtäktsmord på en vit svensk kvinna av en etiopisk man upphöjs till ett allmängiltigt typfall, tar han i sin andra artikel den framgångsrika svenska kriminalgenren till hjälp. Och han refererar bland annat till min bok Swedish Cops (2014) . Inte, som man kunde tro, för att bekräfta en alarmistisk bild av brottsligheten utan för att anklaga också den för vitpixling.
Att poliserna eller deckarna oftast är vita, heterosexuella medelklassmän är i hans värld oviktigt. I stället handlar det om att skurkarna skulle vara just det, dessutom rika, och det är den springande punkten. Problemet är att han tycks varken ha läst min bok eller någon av de romaner han nämner. Inte så konstigt då han tycker att: ”Krimi är en fantasilös genre, litteraturens svar på country & western.”
Hoppsan! Han föraktar alltså en genre med en så utbredd popularitet att den måste anses som folklig. En fadäs för den populist som säger sig vara en ”vanlig människa” som talar med folkets röst i folkets namn. Nå, beskrivningen stämmer knappast på Dr. Toje, som jobbar på Det Norske Nobelinstitutt, tillhör etablissemangets inre krets och har en inkomst skyhögt över de flesta.
Men stämmer anklagelserna om den svenska kriminalgenreskurken som ”rik, vit, heterofil man”? Knappast. Sjöwall-Wahlöös brottslingar är mestadels trasiga outsiders, offer för det författarna utmålar som en socialdemokratisk (läs: socialfascistisk) välfärdspolitik. Henning Mankells romaner och de fristående Wallander-filmerna, liksom Olov Svedelids Hassel-böcker och Anders Nilssons Johan Falk-filmer, svartmålar globaliseringen som början på en tsunami av utländsk kriminalitet som väller in över de svenska kusterna.
Mankell har dessutom i Steget efter en homosexuell transperson som mördare av lyckliga vita heterosexuella par. Och Beck-filmerna kryllar av kriminella invandrare. Men Toje och hans fanclub är sällan intresserade av att gå till botten med sakernas tillstånd. Att tycka är viktigare än att veta, närmare bestämt att tycka rätt enligt på förhand bestämda mallar. Den högerpolitiska korrektheten är kärnan i det som på ren svenska heter fördomar.
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-08-04.