I en inledande text får vi veta att den 9 oktober 1987 var ”den värsta börskraschen i Wall Streets historia” och att: ”än idag vet ingen vad som orsakade kraschen”. Nja, den så kallade svarta måndagen – eller tisdagen, om man befann sig i tidszonerna på andra sidan Stilla Havet – var sannolikt det största börsfallet på en dag, men någon ekonomisk katastrof liknande 1929 års kollaps var det inte.
Även om man inte kan peka på en enskild orsak, så fanns orosmoln som USA:s ekonomiska inbromsning, fallande oljepriser och militära skärmytslingar mellan USA och Iran. Den snabbväxande optionshandeln och det ökade tempot på börsen till följd av datoriseringen kan också ha påverkat dramatiken i kraschen. Men när nyutexaminerade finansvalpen Blair Pfaff (Andrew Ranells) exakt 365 dagar innan svarta måndagen kliver in för första gången på börsgolvet med en magisk algoritm på fickan i första avsnittet av Black Monday, anar nog tittaren vad som kommer att bli den här tv-seriens förklaring till den svarta måndagen.
Han frontalkrockar med afroamerikanske uppstickaren Maurice ”Mo” Monroe (Don Cheadle), vars halvkilo kokain i innerfickan stiger som ett vulkanutbrott mot taket och sveper in börsen i en dimma passande för den egotrippande atmosfären. Det blir inte direkt bromance vid första munhuggningen, men vi anar att lagen om motsatsernas attraktion ska föra dem samman. Sedan följer den förväntade vansinnesfärden genom börsklipp, limousinsex, felspekulationer, kokainorgier, knivhugg i ryggen och andra vardagsbestyr på Wall Street under 1980-talet.
Låter det som The Wolf of Wall Street (2013) så är det för att serien senkommet hakar på receptet från succéfilmen, om än på blygsammare budget och med illasittande såpainslag. Det senare gör Black Monday till en sällsam, för att inte säga obekväm, blandning av fars med grovkornig humor, kärleksförvecklingar och sentimentala bakgrundsteckningar.
Mo, en hungrig aktieklippare i de lägre divisionerna, är med sina kulsprutesnabba ordvitsar och uppfinningsrika förolämpningar seriens superclown. Bakom den självgoda masken antyder serien att det finns en trasig bakgrund, en sårad själ och aldrig läkta hjärtesår efter förhållandet med kollegan Dawn Darcy (Regina Hall). Hon är i sin tur hans firmas rekorderliga stormamma som får städa upp när de oregerliga börsgrabbarna tappat kontrollen. En könsstereotyp och trist rollfördelning.
Seriens forte, den halsbrytande invektivjongleringen av Mo och hans frifräsande medarbetare, hänger ostadigt på tajming och mimik. En förstulen replik från en aktiemäklare som misstar Nintendo-spelet Duck Hunt för Da Cunt blir rolig eftersom den tydligt skvallrar om hur denne ännu vid de 30 inte lyckats ta sig ut ur pojkrummet.
Men det finns också gott om klavertramp, exempelvis skämtet om strypsex med hänvisning till INXS-sångaren Michael Hutchence, som tio år senare dog av just det. Det är när sådana plumpheter hopar sig som jag undrar om serien har någon framtid efter första säsongen.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-18.
Black Monday
Tv-serie på HBO i tio avsnitt. Skapad av: Jordan Cahan och David Caspe. Regi: Seth Rogen, Evan Goldberg med flera. Med: Don Cheadle, Regina Hall, Andrew Ranells, Paul Scheer, Casey Wilson, Kadeem Hardison. Längd: 0.30–0.35/avsnitt. Premiär: 2019-01-21. Recensionen baserar sig på en förhandsvisning av de tre första avsnitten.