Bibi Andersson 1935–2019 in memoriam

”En mycket söt flicka” är det första kritikeromdömet jag hittar om Berit ”Bibi” Andersson, då 18 år gammal. Filmen är Edvard Persson-komedin En natt på Glimmingehus (1954), hennes andra större filmroll efter Dumbom (1953) mot Nils Poppe. Rollfacket som oskuldsfull, ibland flirtig och kokett, flicka skulle hon inte bryta sig ut ur förrän med huvudrollen i Vilgot Sjömans regidebut i Älskarinnan (1962), som hon tilldelades en Silverbjörn i Berlin för året därpå. Men även långt efteråt spelade hennes meningsmotståndare gärna på den bilden när de ville förklena hennes politiska engagemang som feminist eller för olika humanitära hjälpinsatser.

I självbiografin Ett ögonblick berättar hon om hur skådespelardrömmarna väcktes tidigt. Inspirerad av storasystern Gerd, senare premiärdansös på Operan, och uppmuntrad av sina föräldrar började hon i barnteatergruppen Kottarna. Från slutet av 1940-talet fick hon flera statistroller, och i början av 1950-talet även mindre talroller. Som 16-åring spelade hon huvudrollen i en av Ingmar Bergmans reklamfilmer för tvålen Bris.

Tydligen gjorde hon stort intryck på honom. Redan innan hon slutfört sin utbildning vid Dramatens elevskola tog Bergman nämligen med henne till Malmö Stadsteater.  Där blommade hennes talang ut åren 1956–59 i roller som Karin Månsdotter i August Strindbergs Erik XIV, Sagan i Hjalmar Bergmans pjäs med samma namn och Stina i Värmlänningarna – en prestation som demonstrerade hennes begåvning som komedienne.

Persona (1966) blev Bibi Anderssons stora internationella genombrott. Liksom många andra skådespelare förknippade med Bergman fick hon från mitten av 1960-talet många erbjudanden om att arbeta utomlands. Två titlar som förtjänar att lyftas fram är: John Hustons spionthriller Brevet till Kreml (The Kremlin Letter, 1970) i en skådespelarensemble med bland andra Orson Welles och George Schaefers En folkfiende (An Enemy of the People, 1978; efter Henrik Ibsens pjäs) mot Steve McQueen. Båda fiaskon vid premiärerna. Idag är de omvärderade och har fått en ny publik på dvd/blu-ray.

Hemma i Sverige fortsatte Bibi Andersson att varva rollerna på Dramaten, i tv och på film. Att välja ur en så produktiv karriär som avslutades med en rad guldbaggebelönade rollinsatser för Det blir aldrig som man tänkt sig (2000), Elina – som om jag inte fanns (2003) och Arn: Tempelriddaren (2008) är omöjligt. Men några står för mig ut från mängden.

Hennes dramatiska sparring mot Jan Malmsjö som middagsgästerna från helvetet i Scener ur ett äktenskap (1973) glömmer ingen som sett den. Orättvist bortglömd är däremot Kjell Gredes tv-drama En dåres försvarstal (1976), där Andersson i rollen som Siri von Essen får ett tillfälle att visa upp hela sitt skådespelarregister. Marie-Louise Ekmans underskattade Barnförbjudet (1979) och Bo Widerbergs tv-uppsättning 1981 av Tennessee Williams Linje Lusta (A Streetcar Named Desire) är två andra produktioner som tv gärna får reprisera.

Internationellt kommer hon för alltid att förknippas med rollen som sjuksyster Alma Persona, ett krävande mentalt avklädningsnummer som hon genomför med bravur. I en scen bränns själva filmremsan sönder av hennes vulkanblick. Då har den söta flickan definitivt lämnat plats för en fullvuxen kvinnlig furie.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-04-15.