År 1973 destillerade Ingmar Bergman fram ett koncentrat av sina tidigare äktenskapsskildringar kring två skådespelare i några få scenrum med enkel, avskalad scenografi. Det blev tv-klassikern Scener ur ett äktenskap. Uppföljaren Ansikte mot ansikte (1976), om psykiatern Jennys (Liv Ullmann) mentala sammanbrott, fortsatte framgångsreceptet – nu med ekonomisk uppbackning av filmmogulen Dino De Laurentiis.
Den dvd-aktuella filmversionen – nerklippt från tv-seriens 177 till 136 minuter – vann kritikernas beröm, Oscarnomineringar och världspubliken. Men såväl bergmanianer
na som Bergman själv har gärna hastat förbi den, och länge har den varit så gott som omöjlig att se.
Bergman har beskrivit produktionen som sitt möte med Arthur Janovs psykoanalytiska trendteori om primalskriket, och resultatet som en handfallen reträtt in i ett klichélandskap. Ansikte mot ansikte blev trots framgången ett av Bergmans filmiska styvbarn.
Visst finns det fog för invändningar när man ser hans schablonneurotiska psykiater konfronteras med välbekanta motiv ur bland annat Smultronstället och Vargtimmen. Här får motiven ingen känslomässig resonans. Bakgrunden blir schematisk, iscensättningen platt. Jennys tal i tungor från dem som deformerat hennes själ ter sig snarare som en vuxen upplaga av Exorcisten än ett inkännande psykodrama. Bergman själv är ännu elakare. I boken Bilder jämför han Ullmanns insats med Bob Hopes parodiska överspel i Två glada sjömän i Marocko.
Hennes läkare, Dr Jacobis (Erland Josephson) misstrogna blick på sin patient blir också vår. När Jenny slutligen återgår till sin frigida slutenhet i rollen som psykiater och kvinna ter det sig som det enda rimliga. Primalskriket gör henne inte fri. Tvärtom. Utan rollens tvångströja blir friheten gränslös, pervers och självförgörande som hos patienten Maria (Kari Sylwan).
På så sätt blir Ansikte mot ansikte negativet till Scener ur ett äktenskap. I stället för att peka mot frigörelsens möjliga lycka stänger den alla sådana vägar. Bergman sade efteråt att ett bättre slut hade varit att Jenny blev centralfiguren i en lustfylld sexorgie med lesbiska övertoner som stoppas av en polisstyrka med maken i spetsen.
Ändå är Jennys stilla resignation en passande tidsbild av brytningstidens sena 1970-tal. Då de politiska vindarna vände högerut. Moralkonservatismen slog tillbaka mot sexliberalismen. Och då status och karriär åter blev honnörsord. Tiden som Suzanne Brøgger i en pjästitel kallade Efter orgien.
© Michael Tapper, 2011. Sydsvenska Dagbladet 2011-10-21.
Ingmar Bergman Face to Face (Olive Films/Paramount, amerikansk dvd-utgåva av filmversionen)