Han råsuper och kedjeröker sig mot en förtidig död. Ser inte ut att ha tvättat och rakat sig på en vecka. Beter sig som ett svin mot sina närmaste och såsar i självömkan dagar som nätter i sin alkiskvart. Det mänskliga haveriet som är överkommissarie Harry Hole (Tobias Santelmann) vid Oslopolisens mordrotel är ett akut fall för rehab.
Men på sedvanligt deckarvis betraktas den medelålderskrisande snutveteranen som en brottsutredningarnas Messias på jobbet. Beundrad av män för sin skarpa hjärna. Lustad efter av kvinnor för sin coola oförmåga att uttrycka känslor.
Netflix-serien Jo Nesbøs Harry Hole kastar oss tillbaka till Nordic Noirs kommersiella raketfärd mot stratosfären kring millennieskiftet. Då genrens romaner och filmer avslöjade att våra nordiska välfärdsstater – ständigt i topp på världens lyckobarometer – dolde ett helveteshål av ondska svartare än natten bakom snart sagt varje köksgardin. Förra försöket att filmatisera Harry Holes gladiatorkamp mot en av Norges otaliga seriemördare var Tomas Alfredsons engelskspråkiga SNÖMANNEN (2017). Det slutade i ett kalkonkacklande fiasko trots att rollistan packats med Hollywoodstjärnor.
I år omförpackar Netflix därför varumärket Nesbø i en skandinavisk tv-serie baserad på romanen Djävulsstjärnan (2004). Alla talar norska utom svenska och danska skådespelare, som tvingas prata något slags kreol-skandinaviska som skär i öronen. Av titeln att döma hoppas man på att starta en Hole-franchise och ger oss därför dubbelt upp av brottsgenier: en seriemördare som klipper fingrar av sina offer och ritar pentagram – titelns djävulsstjärna – på brottsplatsen samt en mordgalen psykopatkollega till Hole: Tom Waaler (Joel Kinnaman).
Men Hole kämpar också mot de klassiska snutdemonerna: skuldkänslorna för att han indirekt orsakat en kollegas död i arbetet och sin känslomässiga omognad i kärleksrelationen. Därför plågar han sin själ och citytränade kropp med allsköns laster på en sunkig krog eller under vemodiga blickar över Oslos nattliga skyline från sin hyreshusbalkong – seriens lågbudgetversion av Harry Boschs Los Angeles-panorama från lyxkåken i Hollywood Hills. De gånger han åker på span på stan liknar hans Oslo skräckbilderna av South Bronx på 1970-talet, en sopöversållad slum av nerklottrade dass med glory-holes där horor och langare gör affärer och livet är billigt.
Alla förtjusta i långsökta kriminalintriger med sadistiska mord, perversa brottslingar och groteska detaljer har en nästan åtta timmar lång julafton framför sig. Vi som föredrar ett visst mått av rimlighet i såväl brottsskildringen som polisarbetet bör leta på annat håll. Eller bänka oss med skämskuddar.
Bland överdådet av stolligheter är Holes ständiga inklampande på mordplatser och handsklösa kladdande på bevismaterial så att kriminaltekniska spår förstörs en favorit i återkommande repris. I en scen tycker han att trappor är för veklingar och klättrar i stället med livet som insats över ett tak, allt för att tittarna inte ska somna eller famla efter mobilen. Hans antagonister är inte bättre. Seriens seriemördare är så rättsmedicinskt pedagogisk att han kör upp ett avklippt finger från sitt offer i sin illa torkade röv så att polisen kan hitta såväl hans DNA som misstänkta matrester i exkrementerna.
Jo Nesbøs Harry Hole är, kort sagt, Nordic Noir i lyteskomiskt koncentrat.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-03-26.
Jo Nesbøs Harry Hole
STRÖMMAD TV-SERIE I NIO AVSNITT. POLISTHRILLER. Norge/USA, 2026. Skapad av: Jo Nesbø efter sin roman Djävulsstjärnan (Marekors, 2003). Med: Tobias Santelmann, Joel Kinnaman, Pia Tjesta, Ellen Helinder. Längd: 0.50–0.55/avsnitt. Netflix.