Den tredje filmatiseringen av John D. MacDonalds roman – fjärde om man räknar in Simpsons-parodin Cape Feare – har byggt ut storyn rejält för att fylla tio avsnitt. Här finns sega inslag i onödiga sidospår och transportsträckor, och en del mystikdödande, pedagogiska dialoger för att mobildistraherade och trögfattade tittare ska hänga med. Men den Steven Spielberg & Martin Scorsese-producerade serien av Nick Antosca (Hannibal, 2015) är så packad av twists and turns och starka skådespelarinsatser att åskådaren ändå hålls på halster fram till det bittra slutet.
För oavsett hur det slutar, kan advokatfamiljen Bowden aldrig läka såren efter den kriminella psykopaten Max Cady (Javier Bardem). Hans utstuderade hämnd på sitt 17 år långa och kanske orättmätiga straff har rivit upp alla deras livslögner och undertryckta känslor. Ingen medelklassfernissa i världen kan göra fasaden hel igen.
Handlingen utspelas, som tidigare, i den amerikanska Södern, där hettan och fukten höjer febertemperaturen. Alfred Hitchcocks ande svävar över tema och bildspråk, och hornstötarna från hans hovkompositör Bernard Herrmanns titelmusik till 1962 års version går som elchocker genom åskådarens nervbanor (i övrigt står rockmusikern Jeff Russo för soundtracket). Men porträttet av Cady och familjen har skiftat med tiden.
Den första filmen spelade på Robert Mitchums skandalomsusade rykte i porträttet av Cady mot Gregory Pecks präktige advokat. Katoliken Martin Scorsese gjorde Robert De Niros Cady till en biblisk mordängel på familjen Bowdens synder. Bardems mer utstuderat grymma Cady är monstret från underklassen med santería-religionens fruktade Changó – de västafrikanska slavarnas ande för rättvisa, virilitet och åska – på sin sida.
I den nya tv-serien väger den moraliska vågskålen också mer jämnt mellan parterna när rättsövergreppet kryddas med ett triangeldrama. Det antyds att Anna (Amy Adams), som nu är Cadys måltavla, var något mer än hans advokat men dumpade honom under rättegången för åklagaren Tom Bowden (Patrick Wilson), hennes biljett till klassresan från sitt white trash-förflutna. Det lämnar frågan öppen om vem som är pappan till tonåringarna Natalie (Lily Collins) och Zack (Joe Anders), båda missbrukare, Zack dessutom med psykiska problem.
Den nio timmar långa duellen mellan ormtungade antagonisterna Anna och Cady lägger till fler intriger, lik och biroller än tidigare. Patrick Wilsons Tom är en irriterande trist karriäristfarsa – stel i kroppsspråket och med en frusen mask av missnöje till ansikte – men blir långt intressantare när Cady provocerar fram hans inre Mr. Hyde. Förvandlingen förvånar inte med tanke på den äktenskapliga stiltjen.
I marginalerna glimrar Ron Perlman och Ted Levine som synnerligen motbjudande pappor till Cady respektive Anna, och Cape Fear får en ny innebörd när vi hälsar på i Cadys föräldrahem. Seriens svaga kort är bindgalna langarbitchen Nevaeh (Malia Pyles), slumpmässigt inkastad som lesbisk femme fatale och reservmonster när Cady behöver ta en fikarast från handlingen.
”Jag dog 6 222 gånger, så många dagar satt jag inne”, reflekterar Cady, och vi får se ett smakprov på vad han tvingats utstå i fängelset. Den skräcktillvaron vill han nu återbetala till Anna. Inte personligen, utan genom att få hennes familjemedlemmar att vända sig mot varandra. Mer än våldet är det i scenerna när den redan krackelerande familjelyckan går sönder inifrån som Cape Fear gör skäl för sin titel.
© Michael Tapper, 2026. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2026-06-05.
Cape Fear
STRÖMMAD TV-SERIE I TIO AVSNITT. THRILLER. Skapad av: Nick Antosca efter John D. MacDonalds roman The Executioners (1957). Med: Javier Bardem, Amy Adams, Patrick Wilson, Lily Collias, Joe Anders. Längd: 0.50–0.55 minuter/avsnitt. Apple TV+. Texten baseras på en förhandsvisning av de åtta första avsnitten.