Den som lever av svärdet…

Diktatorn: Från Caesar till Putin
Dick Harrisson
Ordfront

Diktatorn: Från Caesar till Putin är en exposé över tyranner genom historien och ett brännande aktuellt debattinlägg till demokratins försvar. År 2004 levde 51 procent av världens befolkning i demokrati. Tjugo år senare hade siffran fallit till 28 procent enligt en rapport från V-Dem på Göteborgs universitet. Och då är inte avvecklingen av demokratin i Donald Trumps USA inräknad.

Med journalistiskt slipat språkbruk och driv i berättandet gör spränglärde professor Dick Harrisson boken lättläst, spännande och underhållande. Välkommet i en tid då bildning är på reträtt till fördel för diktaturer och deras populistiska stödtrupper i demokratierna. Harrisson anlägger moteld i sin systematiska analys av alla de myter diktatorer genom historien använt sig av för att legitimera sin makt.

Medeltida kungar hävdade sin rätt med Guds nåde. När kyrkan med sin direktlinje till Herren instämde, vem kunde säga emot? Adolf Hitler fantiserade om att germaner med ariska övermänniskoegenskaper var tyskarnas anfäder. I själva verket var germaner Romarrikets schablonbeteckning på spridda folkslag norr om gränsen medan arier var ett indoiranskt folkslag som aldrig satt sin fot i Europa och som Hitler förmodligen skulle stämpla som undermänniskor.

Idag fabulerar Vladimir Putin med stöd av kartor från 1600-talet om att Ukraina alltid varit en del av Ryssland. En karta från sent 1200-tal skulle på samma sätt kunna användas för att bevisa Mongoliets historiska rätt till både Ukraina och delar av dagens Ryssland. Men båda har förstås fel eftersom föreställningen om nationer växer fram först under 1800-talet. Om något lär oss historien att folk i alla tider har migrerat och blandats, riken har uppstått och försvunnit, gränser har flyttats.

USA är ett tydligt exempel. Byggt på folkmord och landstöld, som politiker idealiserade på 1840-talet med begreppet manifest destiny för den gudomliga plikten om att sprida civilisationens välsignelser – religion, moral, jordbruk, industri, kultur – till en vildmark befolkad av barbarer. Ett halvsekel senare fick man nya argument i socialdarwinismen, en vantolkning av Darwins evolutionslära som hävdade den starkes rätt över de svaga och inte livsvärdiga.

Västernmyten blev 1900-talets i särklass populäraste historieförfalskning av kolonialismens övergrepp som romantiskt äventyr. Den inspirerade Nazitysklands plan på kolonisering genom folkmord för att utöka sitt livsrum, lebensraum, genom att ersätta befolkningen i Sovjetunionenmed tyska nybyggare. Idag fortsätter manifest destiny i Trumps vilja att kolonisera Grönland. Barbarhorder från Kina och Ryssland hotar. Naturtillgångarna ligger obrukade och onyttiga. Ön ropar på att räddas med amerikansk civilisering genom gruvindustri och en och annan golfbana.

Trumps ”make America great again” är en klassisk diktatorsfantasi, den om att med vapenskrammel och kolonial expansion återupprätta landets presumtivt förlorade stormaktsstatus. Han har dessutom nylanserat kungamyten om att regera med Guds nåde, skyddad av högre makter från en attentatsmans kula för att tjäna ett högre syfte. Samförståndet med Putin är logiskt eftersom de delar samma självuppfattning, samma imperiedrömmar. Undersåtarna är bara spelbrickor i sammanhanget, bondeoffer i krig.

Frågan är hur sådana maktgalningar kommer till makten även i demokratier. Harrisson svarar: ovana, misstro och dumhet. Medborgarna tar demokratin för given men misstror den samtidigt som svag och handlingsförlamad. Diktatorn lockar med en stark hand som löser alla samhällsproblem. Dumhet och historielöshet gör oss mottagliga för diktatorsretoriken, likadan idag som den var för hundra år sedan. I Sverige förfasar vi oss över Trumps rasism men är döva för rasismen hos politiker som svartmålar invandrare som barbarer och kriminella.

Diktatorn lovar också det socialpsykologen Erich Fromm kallat ”flykten från friheten” i boken med samma namn från 1945. En befrielse från det individuella ansvaret att göra våra val i livet, i politiken. Räddaren i vår existentiella ångest blir den som lovar oss en (falsk) trygghet bara vi ger upp våra individuella rättigheter.

Skulle olyckan vara framme, tröstar Harrisson oss med att diktaturer är sköra, hänger oftast på en enda man. Om han dör eller mördas, faller diktaturen som ett korthus. Uppviglar professorn till diktatorsmord? Nja, han glider på frågan men slår fast: ”Lär känna honom. Bekämpa honom.” Ta honom på orden.