Sex, konspirationer, krig och mer sex

”Det finns skrupelfria människor i Ryssland, lyckligtvis är jag en av dem,” säger tsaritsan Katarina II (Helen Mirren) i nya miniserien Catherine the Great. Under seriens gång ser vi henne utmanövrera olika hot mot tronen, vinna krig mot turkarna med hjälp av Grigorij Potemkin (Jason Clarke), hennes toyboy, förtrogne och vapendragare, samt först som sist ha massor av kungligt sex i sängkammaren och bastun. Älskarna är många, men hon föredrar Potemkin, som serien skildrar som hennes stora kärlek i livet.

Nigel Williams (I mördarens spår/Prime Suspect, 1991–2006) manus kryddar med kärnfulla repliker om den totalitära maktens sociopatiska natur. Katarina var en lärjunge till Voltaire, som tackade henne genom att sprida bilden av henne som en upplyst despot. I början av sin regenttid 1762–96 hade hon planer på att reformera rättssystemet och avskaffa livegenskapen, men den första reformen blev bara en halvmesyr och den andra just ingenting. Samtidigt ökade hon skatterna för att finansiera krigen mot Turkiet, Polen och Sverige. Föga förvånande såg undersåtarna Katarina enbart som en i raden av sina tyranner.

Dessvärre låser serien in oss i hovets sagovärld, där vackra dräkter och bildsköna inspelningsmiljöer skymmer såväl den machiavelliska maktskildring dialogen låter oss ana som den råa verkligheten bakom potemkinkulisserna. I praktiken är det Katarinas maktperspektiv som förmedlar vår förståelse av Ryssland i hennes samtid. Likt The Crown (2016– ), på vilken regissören Philip Martin arbetat, är Catherine the Great en reaktionär återgång till kungarnas historia och historieskrivning.

Alla utmanare till makten framstår som småskurna intriganter eller bara inkompetenta medan Katarinas monarki är både effektiv och har en progressiv polityr. Det utbredda folkliga missnöjet som utgjorde jordmånen för kosacken Jemeljan Pugatjovs framgångsrika uppror 1773–75 i en stor del av södra Ryssland blir följaktligen obegripligt. Än mer så när det fåtal bönder vi ser faller på knä i religiös vördnad för sin förtryckare medan Katarina lustfyllt ögnar sin virila Potemkin.

Som alltid i brittiska tv-produktioner är skådespelarna av yppersta klass. Ett problem är dock åldersskillnaden mellan verklighetens Katarina och seriens Helen Mirren. Den senare ska som 74-åring gestalta Katarina under hela hennes tid som regent, från det att hon klev upp på tronen 33 år gammal fram till att hon dog vid fyllda 67. Det är en väl anspråksfull utmaning av åskådarens fantasi.

Än värre är att åskådaren som inte kan den ryska 1700-talshistorien har svårt att hänga med eftersom bakgrunden till krigen och konflikter är oklar, så också tidslinjen. Plötsligt bara händer det. Ett krig mot Turkiet. Pugatjovs uppror. Ytterligare ett krig mot Turkiet. Men varför? Och när?

En dykning i historieböckerna är därför att rekommendera. Då hamnar Katarina och tsarmakten som sådan i ett annat och hårdare ljus, och en replik som ”de mäktiga måste lära sig bli kriminella” framstår snarare som kuriöst naiv än cynisk. Autokratisk makt och egendom har ju alltid varit stöld.

© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-10-04.

Catherine the Great
Tv-serie i fyra avsnitt på HBO Nordic. Storbritannien 2019. Regi: Philip Martin. Manus Nigel Williams. Medverkande: Helen Mirren, Jason Clarke, Gina McKee, Richard Roxburgh. Längd: cirka 1.00/avsnitt. Premiär: 2019-10-03. Recensionen baserar sig på förhandsvisningar av seriens två första avsnitt.