Dvd (Studio S). Innehåller filmerna Tre glada tokar, Tre skojiga skojare (båda 1942), Aktören, Det spökar, det spökar (båda 1943) och Blåjackor (1945) samt några journal- och reklamfilmer.
En bättre titel på den här samlingen hade varit En anspråkslös box med några Poppe-filmer från början av 1940-talet. Varken de fyra Sten Stensson Sten- eller de sju Bom-filmerna finns med, inte heller det dansanta fyrverkeriet Tappa inte sugen (1947). På omslaget står att Aktören (1943) är en film som många anser vara Nils Poppes bästa. Vilka dessa många är anges inte, och tur är väl det eftersom Pengar (1946) är den som samtliga filmhistoriker utnämnt till hans karriärs oomtvistade höjdpunkt.
Poppe kunde också fått en bättre presentation i det bifogade häftet. Inte ett smack nämns om hans bakgrund i arbetarrörelsen, vilket präglade hans konstnärskap. Inte heller något om ambitionerna bakom filmer som Aktören och Pengar, förutom diffusa formuleringar om vemod och allvar. Pålästa filmvetare hade kunnat göra skillnad genom att skriva bättre texter och lägga kommentarspår till filmerna.
Extramaterialet är knapphändigt. Två minimala intervjuglimtar i en kortfilm om Filmstaden i Råsunda, några journal- och reklamfilmer. Man kunde ha kompletterat med intervjuer ur tv-arkivet och exempelvis kortfilmen På galejan som klipptes ut ur den annars likgiltiga långfilmen …som en tjuv om natten (1940) och visades separat. Där ser vi Poppe i ett glansnummer som en mer än lovligt full direktör i färd med att försöka hitta sina nycklar.
De filmer som trots allt ingår i boxen är förstås inte ointressanta. Tre glada tokar och Tre skojiga skojare var tänkta att inleda en hel serie filmer med Elof Ahrle, Nils Poppe och John Botvid i huvudrollerna. Manusen skrevs av Ahrle, och komedierna inspirerades av aktuella händelser och problem.
I den första var det världskrigets följder i ransoneringar som var i skottgluggen, den andra hämtade stoff från polisrazzian mot stockholmsrestaurangen Atlantic 1941. Att kalla dem Poppe-filmer är tveksamt eftersom Ahrle är den självskrivna stjärnan, Poppe och Botvid hans backuppkomiker. Poppes talang var dock för stor för att hålla sig i bakgrunden, och filmserien kom av sig.
Trots sin popularitet dröjde det innan han hittade formen. Det spökar, det spökar från 1943 tyngs, liksom Professor Poppes prilliga prillerier året därpå, av ett uselt manus signerat Harry Iseborg. Inte ens en Poppe på topphumör kunde kompensera för de obegåvade försöken att kopiera framgångsreceptet i crazykomedisuccén Den galopperande flugan (1941). Det lyckades Povel Ramel betydligt bättre med i sina filmer på 1950-talet.
Blåjackor (1945) tar däremot tillvara Poppes hela mimiska repertoar i komiskt vältajmade skämt, akrobatiska clownerier och några hyfsade sång- och dansnummer. Orsaken var att Poppe nu låg bakom manuset tillsammans med revyskådespelaren Rolf Botvid, son till John. Framgången med den inledde en hel serie musikalfilmer med Poppe och kvinnliga motspelaren Annalisa Ericson.
Poppe och Rolf Botvid ville emellertid mer än att underhålla. Med Aktören klev Poppe ur Chaplins skugga för att markera sin egenart. Den absurdistiska berättelsen om en arbetslös skådespelare som tappar talförmågan var komedi på ljusårs avstånd från tidigare farsnummer. Tyvärr höll Ragnar Frisk i regin. Bättre gick det när Poppe själv tog hand om den saken i Pengar. Den filmen ser jag fram emot i nästa Poppe-box.
© Michael Tapper, 2015. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2015-10-09.