Battlefield Earth – Michael Tapper

USA 2000. Regi: Roger Christian. Manus: Corey Mandell, J.D. Shapiro efter en roman av L. Ron Hubbard. Foto: Giles Nuttgens. Musik: Elia Cmiral. I rollerna: John Travolta, Barry Papper, Forest Whitaker, Kim Coates.

Filmstaden i Malmö och Lund

Den av science fiction-författaren L. Ron Hubbard grundade scientologirörelsen har ett ohälsosamt inflytande i många maktstrukturer i USA, däribland medieindustrin. Och då rörelsens affischnamn, John Travolta, satsade sin rollprestation plus en ansenlig del av sitt sparkapital höjdes amerikanska debattröster om bojkott. Hade man emellertid läst någon av Hubbards stilistiskt usla och idémässigt torftiga verk kunde man ha besparat sig besväret.

Filmen, som tämligen troget följer romanförlagan, utspelas år 3000. Efter ett tusenårigt förtryck tar en utrotningshotad och civilisationsmässigt retarderad mänsklighet upp kampen mot sina utomjordiska förtryckare, psychlonerna. Från stenålder till ett återupplivande av högteknologisk know-how från 2000-talet går det emellertid med ljusets hastighet för människorna, och med en klackspark expedieras de oändligt mäktigare psychlonerna samt deras hemplanet.

Om Battlefield Earth ska avspegla scientologins föregivna ideal om en förhöjd medvetandenivå torde slutmålet vara av modell aphjärna. För här har allt logiskt tänkande effektivt tagits bort med ett lobotomisnitt. Exempelvis: Varför skulle utomjordingarna lämna människornas försvarsanläggningar inklusive taktiska kärnvapen oförstörda i 1 000 år? Och hur i helskotta kan de vara intakta och fullt funktionella efter så lång tid?

Detta och ungefär en miljon ytterligare idiotier av samma slag, träaktigt skådespeleri, korkad dialog, skriande fantasilöshet i berättandet etcetera etcetera är en tillräcklig påfrestning i sig. Än värre är att obildade recensenter tar filmen som intäkt för att sprida kulturreaktionära floskler om hur imbecill science fiction är. Uppenbarligen har en av de mest innovativa litterära strömningarna från 1800- och 1900-talen, med namn som Jules Verne, H.G. Wells, J.G. Ballard, William Burroughs, Philip K. Dick, Stanislaw Lem, Arkadij och Boris Strugatskij helt gått dessa förfinade själar förbi.

Imbecill var ordet.