Jönssonligan spelar högt

Sverige 2000. Regi: Thomas Ryberger. Manus: Björn Gustafson. Foto: Rolf Lindström Musik: Ragnar Gripne m.fl. I rollerna: Björn Gustafson, Ulf Grunnberg, Johan Ulveson, Margreth Weivers, Johan Rabaeus.

Biopalatset i Malmö, Sandrew i Lund

Den åttonde filmen om Jönssonligan tar upp den fallna pilsnerfilmmanteln fem år efter film nr. sju, Jönssonligans största kupp (1995). Nu har uppenbarligen tomrummet efter ledaren ”Sickan” Jönsson, alias Gösta Ekman, blivit alltför stort, trots tidigare substitut som Peter Habers M.A. Busé och Stellan Skarsgårds Herman Melvin.

Ekman har av förståeliga skäl inte visat något intresse för att delta i den alltmer rutinmässigt iscensatta filmserien. Istället introduceras vi för ”Sickans” kriminella mormor (Margreth Weivers) och hunsade lillebror, Sven-Ingvar (Johan Ulveson), som vill göra upp räkningen med ligans ständige rival, finansskurken Wall-Enberg (Per Grunden).

Särskilt med tanke på de två senaste filmerna i serien borde man vid det här laget ha sänkt förväntningarna till absoluta nollpunkten. Mycket riktigt slocknar också den gnista av hopp som ändå tänts på grund av att regissören och manusförfattaren är nya namn på posterna. Jönssonligan spelar högt är en seg historia med plågsamma longörer, inte minst i den omständliga redovisningen av den osannolika kriminalintrigen och i de lågintelligenta hjälteskurkarnas valhänta buggningsoperation av sina rivaler.

Till och med de få försöken till slapstickhumor, då en kompaktversion av Wagners sexton timmar långa operasvit ”Niebelungen” urartar med Jönssonligans benägna bistånd, saknar på ett fatalt sätt fart, timing och spänst.

Man blir snarare irriterad, än road. Därmed har upphovsmännen sannolikt lyckat med bedriften att även tråka ut seriens allra varmaste anhängare.

Ett litet plus i kanten ska ändå Johan Rabaeus ha för den enda någotsånär roande rollgestalten i filmen. Hans sicilianske mafioso, med utstuderade likheter till den åldrade Michael Corleone i Gudfadern III och med en sparsmakad vokabulär på drastisk låtsasitalienska, är en kul krumelur i marginalen på den lövs tunna berättelsen.