USA 2000. Regi: Robert Zemeckis. Manus: William Broyles Jr. Foto: Don Burgess. Musik: Alan Silvestri. I rollerna: Tom Hanks, Helen Hunt. Visas på Royal i Malmö, Filmstaden i Lund.
Castaway är det engelska begreppet för både en skeppsbruten och en som stötts ut från samhället. Genom att dela upp begreppet i två ord betyder titeln på Robert Zemeckis nya film också kasta bort. Samtliga definitioner är relevanta i denna moderna Robinsonsaga om en storstadsmänniska (Tom Hanks) med ett hektiskt liv, minutiöst styrt av klockan och personsökaren, som efter en flygplanskrasch blir strandsatt i fyra år på en öde ö i Stilla havet. Med en volleyboll med påmålat ansikte, flickvännens (Helen Hunt) porträtt, och några speditionspaket som sällskap lyckas han behålla förnuftet, överleva i flera år och ta sig tillbaka igen.
Den centrala historien på den öde ön är filmens styrka. Här berättar regissören Robert Zemeckis (Kontakt, DOLT UNDER YTAN) med en fängslande enkelhet, som varken behöver luta sig mot chockeffekter eller sökta, dramatiska lösningar. Tvärtom kommer förväntade sådana ideligen på skam. Det finns inga djur på ön, inte ens giftiga ormar eller plågsamma insekter, och i havet lurar inte hajar bak varje korallrev. Och även om ön har en bit sandstrand med kokospalmer så är den inte ett paradis av plockfrukt eller jordbruksmöjligheter utan en tämligen kärv klippö. Likaså går inte fartyg i skytteltrafik i vattnet utanför och luften korsas inte av flygplan.
Allt detta ökar huvudpersonens isolering och utsatthet på ett effektivt och plågsamt sätt. Tom Hanks gestaltar än en gång en oglamorös vardagsmänniska, och han gör det med beundransvärt små medel. Hans rollgestalt är varken för snillrik eller tafatt. I ett skådespeleri befriat från åthävor och maner förmedlas monotonin och desperationen på Söderhavsön utan att det för en sekund blir tråkigt. Till och med Alan Silvestris musik är förvisad från ön. Tur är väl det. För den skulle bara underminera stämningen som Zemeckis, och Hanks omsorgsfullt bygger upp.
Det stora problemet i Cast Away är ramberättelsen, som ska förankra Hanks karaktär i en vardag med arbetskamrater och käresta. Som robotliknande löneslav under en obarmhärtig företagspolicy, vilken han själv ideligen trumpetar ut, är han bara alltför sannolik. Det är snarare den förbehållslösa beundran och kärlek han överöses med som tänjer på trovärdigheten. Det ser mest ut som en räddhågsen tvekan mellan att dels kritisera en företagskultur med omänskliga krav på individen, och dels hylla densamma som sinnebilden för dådkraft och uppfinningsrikedom.
© Michael Tapper, 2001. Sydsvenska Dagbladet 2001-01-12.
