Don’t Say a Word – Michael Tapper

USA/Australien 2001. Regi: Gary Fleder. Manus: Anthony Peckham och Patrick Smith Kelly efter en roman av Andrew Klavan. Foto: Amir M Mokri. Musik: Mark Isham.

Redan i filmens inledningsscen förklarar psykiatern Dr Nathan Conrad (Michael Douglas) att han inte är någon anhängare av Freuds psykoanalys. På så sätt försöker han och filmen få oss att acceptera den absurda snabbehandlingen som han senare utsätter den posttraumatiskt anfäktade mentalpatienten Elisabeth (Brittany Murphy) för och som på timmar löser en inre konflikt hon och den övriga läkarvetenskapen brottats med i ett decennium.

Men så handlar det också om att psykiatern måste arbeta mot en tidsfrist från kidnapparen Patrick Koster (Sean Bean), som tagit hans dotter som gisslan i utbyte mot mentalpatientens ledtråd – en sexsiffrig kod – till en värdefull rubin. Och för att vi lättare ska svälja betet visar det sig att Elisabeth egentligen inte är sjuk ”på riktigt” utan bara fejkar olika symptom (utom själva traumat) så att hon genom sjukhusvistelse ska lyckas undkomma att hamna i några slemma skurkar våld.

Konstruerat? Oerhört! Effektfullt? Knappast! Särskilt inte om man sett tidigare kidnappningsfilmer modellerade efter Hitchcocks Mannen som visste för mycket (1934; nyinspelad 1956), exempelvis Frantic (1988) eller Ransom (1996). I Don’t Say a Word är det således Douglas uppgift att sammanbitet förvandlas från förtvivlad medelklasspappa till handlingskraftig amatördetektiv.

Anpassad till Douglas fallenhet för mörka och ibland sociopatiskt anstrukna rollgestalter lockar skurken under skutkonfrontationen fram en mordisk sida hos hans annars så kontrollerade psykiater. Men den här korta ansatsen till komplikationer vara bara några sekunder. Sedan växlar handlingen åter in på samma förutsägbara spår som innan, och tillsammans med Gary Fleders (Och han älskade dem alla) inte obegåvade men inte heller särskilt profilerade bildberättande gör Don’t Say a Word till en rutinmässig, medelmåttig film från Hollywoods mittfåra.