Det finns bara en Jimmy Grimble

Storbritannien/Frankrike 2000. There’s Only One Jimmy Grimble. Regi: John Hay. Manus: Simon Mayle, John Hay, Rik Carmichael. Foto: John De Borman. Musik: Simon Boswell, Alex James, Public Enemy, Fatboy Slim med flera.
Spegeln i Malmö, Kino i Lund

Som tiotusentals andra pojkar i början av 1970-talet läste jag Buster. Där fanns serien Benny Guldfot, om en pojke som blev fotbollsstjärna med hjälp av sina förtrollade skor. Och äntligen fick alla vi talanglösa sopor i spelet möjligheten att fantisera om hur det skulle kunna vara att vinna ära och berömmelse ute på planen. Nu har serien blivit film. Den omnämns visserligen inte i produktionsuppgifterna, men alla före detta Buster-läsare kommer omedelbart att känna igen förlagan.

Det är i sagans värld som filmen får liv. Scenerna när vår tonårshjälte Jimmy Grimble (Lewis McKenzie) får sina magiska skor av uteliggaren Alice (Jane Lapotaire) och sedan stiger in på planen förvandlad från mobbad outsider till oövervinnlig bolltrollare är precis så vinnande som man kan önska sig i all sin naiva enkelhet mitt i den gråtrista, engelska vardagen. För övrigt lämnar emellertid filmen desto mer att önska.

Handlingen är nämligen den mest programmatiska melodram som tänkas kan: Det före detta fotbollsproffset Eric Wirral (Robert Carlyle) som sadlat om till gymnastiklärare följer direkt på Burgess Merediths boxningstränare i Rocky eller Pat Moritas budomästare i Karate Kid. Och alla de hinder och fördröjningar huvudpersonen utsätts för innan sin slutliga triumf radas bara alltför prydligt upp och övervinns med en lätthet som banaliserar intrigen på ett förödande sätt.

Dessutom är filmen påfrestande fyrkantig i sin flåsigt och övertydligt signalerade politiska korrekthet, alltifrån Jimmys boxande och kaxiga flickvän till den klumpiga maskulinitetsparodin i porträttet av mammans pojkvän.

Allt understryks med grova streck i sångtexterna på ljudbandet och i en didaktisk dialog som sällan känns spontan och äkta. Det hela avrundas med en definitiv punktering av den lilla magi filmen har när huvudpersonen klumpigt ska deklarera den sensmoral som sannolikt ingen i salongen kunnat missa under dryga timmen och tre kvart: ”Om den magiska kraften inte sitter i mina skor, då måste den sitta i mina fötter.”