Rånarna – Michael Tapper

Sverige/Finland 2004. Regi: Peter Lindmark. Skådespelare: Sofia Helin, Stefan Sauk, Mikael Persbrandt, Stina Ekblad. Längd: 1:40.

Om långfilmsdebuten 9 millimeter (1997) var en ofrivilligt komisk amatör-Scarface i svensk förortsmiljö, så liknar Peter Lindmark & Steve Aalams opus 2 – Rånarna – mest ett uttänjt avsnitt ur en småtrist, svensk snutserie i någon av de kommersiella tv-kanaler där upphovsmännen annars arbetar på. Testosteron-gangsters har bytts mot stukade folkhemspoliser, svengelska tuffingrepliker mot banalt såpa-tugg. Någon avgörande utveckling hos upphovsmännen på de sju år som förflutit mellan filmerna kan jag emellertid inte se.

Rånarna försöker kombinera actioninslag mellan tjuv och polis med ett psykologiskt porträtt av huvudpersonen, kriminalaren Klara (Sofia Helin). Ingendera lyckas. Actioninslagen är halvhjärtade, rutinmässigt avklarade. Psykologin är outvecklad, pinsamt grund och används som en förevändning för bortförklara allehanda logiska orimligheter i handlingen. När det någon gång uppstår en liten dramatisk spänning – t.ex. då Sofia upptäcker sanningen om pojkvännen Frank (Mikael Persbrandt) – så ser Lindmark till att omedelbart punktera denna till en antiklimax.

Kort sagt är det här en film så likgiltig att den snabbt kommer att förpassas både från minnet och biografen till det växande arkiv av misslyckad svensk action som är en sorglig del av vår filmhistoria.