Boy Kills World – Michael Tapper

BIO. ACTIONKOMEDI. Tyskland/Sydafrika/USA, 2023. Regi: Moritz Mohr. Med: Bill Skarsgård, Famke Janssen, Yayan Ruhian, Jessica Rothe. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.51.

Steroidaction utan mycket till handling, psykologi och logik som står ivägen kan vara hur kul eller hur urtrist som helst. Allt beroende på om regissören kan koreografera, filma och klippa närstrider och allmän skadegörelse så att de blir till eleganta dansnummer. Humor, helst sjukast tänkbara, är en bonus.

Tyske långfilmsdebutanten Moritz Mohr lyckades med en kortfilm övertyga mästaren i skruvad skräck och action, Sam Raimi (DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS), om att producera den här rullen. Ett blodbad nonstop efter en kort KARATE KID-prolog, där en närstridsshaman (pencak silat-mästaren Yayan Ruhian från THE RAID-filmerna) med sadistisk nit tränar dövstumme Boy (Bill Skarsgård) till att bli ett dödligt vapen för hämnd.

Måltavlan är diktatorn Hilda van der Koy (Famke Janssen). Hon förtjänar att dö, inte bara för sitt fåniga namns skull utan också för att hon mördat Boys mamma och lillasyster Mina (Quinn Copeland) i sin årliga Culling (”gallring”) av dissidenter.

Till skillnad från Raimi är dock Mohr inte särskilt påhittig som regissör. Boy Kills World är en fantasilös remix på gammal filmbråte: Hungerspelen (The Hunger Games, 2012–23), John Wick (2014– ), otaliga Hong Kong-filmer från 1970- och 80-talen, you name it. Känslomässigt finns bara två lägen, antingen jolmig sentimentalitet, då Boy pratar med sin döda syster, eller uppspelt nihilism, då han med liv och lust hänger sig åt mordorgier.

Filmens humormotor ska vara huvudpersonens självironiska inre monolog, läst av komikern H. Jon Benjamin (tv-serien Archer, 2009–23) i ett machoraspigt tonläge plockat från ett gammalt arkadspel. Det kunde blivit kul om han haft något roligt att säga.

Fyndigare är nonsensbabblet som kommer ur munnen från en av Boys medhjälpare på vägen, så obegripligt att inte ens den svenska textningen kan göra det sämre. Ett av två inslag värd som lockar till skratt. Det andra är Boys kreativa användning av ett rivjärn som hudstrimlande närstridsvapen (testa det inte hemma, barn).

Här får filmen äntligen en släng av Looney Tunes som Mohr borde smittat ner hela filmen med. I stället för att slappt luta sig mot enformig löpandebandsslakt av, inte hela världen kanske, men säg ett villasamhälle av Oxies storlek. Hur blodtörstig åskådaren än är, blir det repetitiva mördandet som att räkna får innan man somnar i biofåtöljen.